Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Abstract

I fiskestadgan inom 2009 års gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland anges att fiskereglerna i Torne älv årligen ska ses över med utgångspunkt i ett gemensamt biologiskt underlag som beskriver beståndssituationen. I denna rapport, som uppdateras årligen i samarbete mellan svenska och finska experter, redovisas utvecklingen och statusbedömningar görs för älvens havsvandrande bestånd av lax, öring och sik. För laxen, som i hög grad påverkas av förvaltning på internationell nivå, ingår även en övergripande sammanfattning av östersjölaxens generella beståndsutveckling, utvecklingen i havsfisket samt det Internationella havsforskningsrådets (Ices) senaste rådgivning.

Den långsiktiga utvecklingen av Torneälvens laxbestånd påverkas av flera samverkande faktorer. Samtidigt som den totala fiskedödligheten i havet har minskat har andra omständigheter fått ökad betydelse, varav flera är bristfälligt förstådda och kan vara svåra att påverka, såsom den naturliga havsöverlevnaden och hälsoproblem. Efter en längre period med god, om än varierande, tillgång på lax uppmättes 2023 det lägsta antalet ekoräknade individer sedan början av 2010-talet. Även om antalet räknade laxar var något högre 2024 förblev det lågt – knappt 25 000 individer. Den troligaste förklaringen till nedgången under senare år, som även observerats i andra älvar, är en försämrad naturlig överlevnad under havsfasen.

Under 2025 ökade antalet räknade laxar i Torneälven till cirka 45 000. En rekordhög andel av dessa (cirka 15 000 individer) utgjordes dock av mindre laxar – huvudsakligen hanar – som återvänt efter endast ett år i havet (s.k. grilse). Den ovanligt höga andelen grilse indikerade en förbättrad havsöverlevnad men innebar samtidigt att ökningen i lekbiomassa, mätt som antal honor och mängd deponerade romkorn, var mer begränsad än vad det totala individantalet antyder. Den totala fångsten av lax 2025 var rekordlåg i mynningsområdet och endast marginellt högre än 2024 uppe i älven, trots den ökade återvandringen, och exploateringsgraden (andelen fångad lax) i både mynningsområdet och älven var de lägsta sedan åtminstone 2009. Det minskade fisketrycket kan i huvudsak tillskrivas de regelskärpningar som infördes inför säsongen 2025, vilket sammantaget resulterade i en minskad total exploateringsgrad jämfört med tidigare år. Trots att Torneälvens produktion av utvandrande smolt ännu är hög och laxens hälsoläge har förbättrats innebär den svaga återvandringen av större lekfisk med flera havsår under senare år att smoltproduktionen på kort sikt riskerar att hamna under beståndets målnivåer. Mot denna bakgrund finns anledning att även under kommande säsong tillämpa försiktighet i den lokala förvaltningen av älvens laxbestånd.

Trots fiskeförbud för öring i Torne älv sedan 2013 och tecken på en gradvis positiv utveckling bedöms beståndets status fortfarande vara låg. Tätheterna av uppväxande öring i älvens biflöden, där arten främst reproducerar sig, är överlag fortsatt relativt låga, även om vissa positiva trender kan noteras. Även ekoräkningen vid Kattilakoski indikerar en gradvis positiv utveckling i antalet lekvandrande havsöringar, men alltjämt på en låg absolut nivå och med stora fluktuationer mellan år. Den hittills högsta uppmätta lekvandringen registrerades 2024 och den följdes av rekordhöga tätheter av 0+ yngel i två av de undersökta biflödena. Under 2025 minskade dock lekvandringen åter jämfört med 2024. Sammantaget bedöms det därför vara för tidigt att åter tillåta riktat fiske efter havsöring. Utöver fortsatt fiskeförbud för öring inom området som omfattas av gränsälvsöverenskommelsen rekommenderas åtgärder för att minska fisketrycket och risken för bifångst i havet, i älvens mynningsområde och nedersta delar, där öring ofta övervintrar, samt på och nära lekområdena. Dessutom bör behovet av ytterligare skyddsåtgärder, habitatvård och datainsamling utvärderas för de biflöden som bedöms vara viktigast för älvens produktion av havsöring.

Fångsterna av vandringssik i Torne älv har stabiliserats på nivåer som är tydligt lägre än under tidigare decennier, och individernas medelstorlek har minskat långsiktigt. Under de senaste åren har dock inga ytterligare minskningar noterats, vare sig i fångstnivåer eller i medelstorleken hos fångad sik. Sannolikt förklaras utvecklingen av flera samverkande faktorer, däribland historiskt högt fisketryck, upphörda stödutsättningar samt möjligen ökad predation från säl, även om den relativa betydelsen av dessa faktorer inte fullt ut kan bedömas. Vissa tecken finns på stabilisering och potentiella positiva effekter av förändrad förvaltning, men beståndets status bedöms fortsatt vara svagt. För att förbättra tillståndet krävs sannolikt långsiktiga och samordnade förvaltningsåtgärder i både hav och älv, i kombination med förbättrad kunskap om rekrytering, lekhabitat och beståndsstruktur.

Published in

Publisher: Sveriges lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser; LUKE

SLU Authors

UKÄ Subject classification

Fish and Aquacultural Science

Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/146357