Skip to main content
Report, 2004

Vildbin och fragmentering : kunskapssammanställning om situationen för de viktigaste pollinatörerna i det svenska jordbrukslandskapet

Linkowski, Weronika; Cederberg, Björn; Nilsson, L. Anders

Abstract

Vildbin (humlor och solitära bin) är de viktigaste pollinatörerna. Vildbin är därmed en nyckelgrupp för ekosystemfunktion och hållbar utveckling i jordbrukslandskapet. En allvarlig trend i Västeuropa och Sverige är att förekomst och mångfald av vildbin minskar. Av de knappt 300 svenska vildbiarterna har nära en tredjedel blivit så sällsynta eller gått så kraftigt tillbaka att de rödlistats. Minskningen tillskrivs i första hand degradering (hårdutnyttjande eller igenväxning) och fragmentering (habitatsplittring) av vildbins livsmiljöer, orsakade av förändrad markanvändning i det moderna jordbrukslandskapet. Föreliggande faktasammanställning redovisar fragmenteringens problematik, samt förslag till åtgärder som kan vända den negativa trenden för vildbimångfalden i Sverige. Undersökningar visar att de livsavgörande resurserna som samtidigt måste finnas tillgängliga inom ett vildbis aktionsradie (ca 500 m) är lämpligt boområde och blommande pollen- och nektarväxter. Huvuddelen (70 %) av de svenska solitära vildbiarterna är markbyggande och behöver solexponerad, väldränerad och lättgrävd sand eller mineraljord med sparsamt vegetationstäcke. Även död ved i solbelysta lägen är viktiga bosubstrat för ett antal solitära vildbiarter. Humlor är huvudsakligen markboende och behöver dikesrenar, åkerholmar och kantzoner för bobyggnad. Blommande näringsväxter i tillräckligt stora bestånd är en helt avgörande förutsättning för överlevnad. Flera biarter är starkt specialiserade på en eller några få pollenväxter vars blomning de är beroende av. Speciellt hos humlor, som dock är generalister, är storleken av populationerna beroende av kontinuitet i tillgång på blomresurser i landskapet under vegetationsperioden. Vildbinas rörelser mellan lämpliga habitat underlättas starkt av sammanbindande landskapsstrukturer. Sammanställningen visar att den största hotfaktorn är det alltmer specialiserade, intensiva utnyttjandet av odlingsbar mark. Den tidigare stora resursen av blomrika ogödslade naturliga fodermarker, blommande vall, blomrika kantzoner och blommande trädor i ett mosaikartat landskap är idag kraftigt fragmenterad och har till stor del ersatts av ett totalutnyttjat åkerlandskap utan bärkraftiga blomresurser eller boplatsmöjligheter för vildbin. De tidigare naturliga fodermarkerna har i stor utsträckning endera skogsplanterats eller är alltför hårt betade. Slutsatsen är att det svenska jordbruket måste utvecklas mot en mer mångfaldstolerant markanvändning för att uppnå dagens politiska mål om en hållbar utveckling där de naturliga pollinatörerna förekommer i livskraftiga populationer. Sammanställningen utmynnar i följande rekommendationer för att restaurera jordbrukslandskapet för vildbina och deras pollineringstjänster: A. Ökad blomrikedom 1. Premiera odlingssystem som medför ökade blomresurser: a) Öka areal klövervall och gröngödsling. b) Öka insådd av lågväxande ärtväxter som vitklöver i vall. c) Alternera vallslåttertid eller överhåll viss andel klövervall som får gå i blom så att tillgången på blommande klöver inte bryts på gårdsnivå. d) Minska användning av herbicider. e) Minimera gödsling av vall. f) Inför trädesbruk med insådd av nektar- och pollenrika växter. 2. Förbättra stimulansåtgärder för omläggning till ekologisk odling. 3. Öka arealen och samtidigt blomningstoleransen av bete: a) Tillåt lägre betesintensitet på naturbeten. b) Frångå hårdbete. c) Undvik tidigt bete på särskilt blomrika marker genom stängsling eller rotation. 3 4. Öka bidraget för eftersommarslåtter på blomrik ängsmark så att arealen ökar. B. Ökad boplatsrikedom 1. a) Anlägg bibäddar. b) Bevara exponerade torra slänter och åsar, c) Slänta inte ut sand- och grustag. 2. Röj och sambeta åkerholmar och bryn periodvis så att de behåller mosaikstruktur. 3. Bevara timmerbyggnader, korsvirkeshus, ag och halmtak, samt slå vakt om tillgången på död ved i bryn och på åkerholmar. C. Ökad konnektivitet 1. Inför (sprutfria) blomrika kantzoner i åkermark, vallodling och längs markvägar och skyddszonerna mot vattendrag. 2. Återskapa strukturelement som diken, jordvallar, åkerrenar, åkerholmar och alléer. 3. Följ upp förbud mot herbicidbesprutning på icke odlad mark.

Keywords

vildbin; pollinatörer; jordbrukslandskap; kunskapssammanställning

Published in


Publisher: ArtDatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet & Avdelningen för Växtekologi, Uppsala Universitet

Authors' information

Linkowski, Weronika (Linkowski, Weronika)
Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Entomology
Cederberg, Björn
Swedish University of Agricultural Sciences, Swedish Species Information Centre
Nilsson, L. Anders
Uppsala University

UKÄ Subject classification

Zoology
Other Biological Topics
Botany

URI (permanent link to this page)

https://res.slu.se/id/publ/101095