Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin

Abstract

Förlusten av biotoper som innehåller både lämpliga boplatser och tillräckliga näringsresurser är nyckelfaktorn till vildbinas tillbakagång. Vildbinas utdöende lokalt och regionalt hör intimt samman med förändringar i människans nyttjande av jordbrukslandskapet, med ökad intensifiering och storskalighet som minskat variation och landskapsmosaik i tid och rum. Tillbakagången av de pollinerande vildbina drabbar till slut reproduktionen hos de vilda växterna, men också skördevolymen hos många odlade grödor. Kapaciteten för spridning hos vildbin är i flera kända fall förvånansvärt god, men den hindras generellt av ogästvänliga miljöer. Detaljerna för vildbinas spridning är dock nästan okända och bör belysas genom forskning. Möjligheten finns till aktivt flyttande av bin mellan olika områden för artbevarande. Återintroducering av bin förutsätter att lämpliga livsmiljöer restaurerats eller nyskapats. Det bästa vore om det svenska jordbrukslandskapet kunde resursförbättras i termer av blomrikedom och boplatsrikedom för att öppna möjligheten till ett långsiktigt artbevarande. Den kanske viktigaste åtgärden för att skapa fler lämpliga boplatser för marklevande vildbin är att stimulera till beteshävd på lätta jordar i varma miljöer. En positiv aspekt på markanvändning och mänsklig aktivitet är att solitärbin är bra på att utnyttja de habitat som människan skapar. Exempel är varierad naturbetesmark, sand- eller grustag, vägrenar, åkerrenar, körvägar och diken, vilka lämpar sig för bobyggnad i mark och/eller näringssök i blommor. Att gynna hög diversitet av solexponerade döda träd och blommande buskar, t ex olika Salix-arter, fläder, rosväxter som vildapel, hagtorn, björnbär och hallon, i jordbrukslandskapet är också ett sätt att tillgodose behovet av boplatser och näringsväxter för trädhålslevande vildbin. Genom att skapa branter och slänter eller lägga upp vallar med sandjord kan man skapa boplatser. Bibatterier är konstgjorda boplatser för hålbyggande vildbin och kan bestå av buntar med vass eller avsågade bambupinnar, eller av träblock och klampar med uppborrade hål, eller av tegelstenar. Bibatterier kan sättas upp rutinmässigt på tomtmark och i bebyggelse. Restbiotoper i form av linjära landskapselement bildar strukturer som vildbin använder då de förflyttar sig i landskapet, sådana småbiotoper ökar konnektiviteten, förbättrar möjligheten för bina att utnyttja biotopöar och gynnar därmed vildbinas populationsutveckling och spridning. Med hänsyn till vildbinas begränsade näringssöksavstånd bör avståndet mellan boplatsområden och näringsväxtbestånd inte överstiga 50-500 meter beroende på art. Särskilt i fallet med ett redan homogent och storskaligt jordbrukslandskap är det viktigt att:

• Bevara, restaurera och skapa lämpliga livsmiljöer med framför allt många boplatser och stora födoresurser för vildbin.

• Öka möjligheterna för vildbin att effektivt utnyttja och sprida sig i jordbrukslandskapet genom habitatsammanbindande åtgärder.

Published in

Publisher: ArtDatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, & Avdelningen för Växtekologi, Uppsala Universitet

SLU Authors

• Axelsson Linkowski, Weronika

  • Department of Entomology, Swedish University of Agricultural Sciences
    

• Cederberg, Björn

  • SLU Swedish Species Information Centre, Swedish University of Agricultural Sciences
    

UKÄ Subject classification

Environmental Sciences
Ecology

Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/101096