Abstract

Flera lammproducenter har börjat tillämpa principen att under stallperioden utfodra sina tackor med fri tillgång till ensilage utan tillskott av kraftfoder. De anser att de nått bra resultat beträffande lammens tillväxt och slaktegenskaper. Syftet med dokumentationen var att få en uppfattning om hur mycket ensilage det går åt till en tacka per år på besättningsnivå. Vidare gick studien ut på att följa tackornas vikt- och hullutveckling under året samt lammens tillväxt och slaktresultat. En målsättning var också att undersöka om förändringar i tackornas hull inverkade på deras hälsa och välbefinnande. Dokumentationen startade i januari 2004 på två gårdar, som i stort sett baserade sin utfodring till tackorna på enbart vallfoderensilage. Nästföljande stallperiod, 2004-2005, utökades dokumentationen med ytterligare två gårdar. Hösten 2005 fortsatte uppföljningen på tre av gårdarna plus två nya gårdar, där lammproducenterna utfodrade med både grovfoder och kraftfoder, för att undersöka om tackor som får både grovfoder och kraftfoder har en annorlunda hullutveckling. Studien avslutades vid installning 2006. Samtliga gårdar i projektet var belägna i Skaraborg. Besättningsstorleken varierade mellan 37 och 90 tackor. På alla gårdar utfodrades rundbalsensilage. I projektet dokumenterades foderåtgången till tackorna genom kontinuerlig vägning av ensilage med provtagning för ts-halt (torrsubstanshalt) och näringsinnehåll. Tackorna vägdes och hullbedömdes vid installning och betessläppning. Kompletterande hullbedömning gjordes före och efter lamning samt en eller ett par gånger under betessäsongen. Lammens tillväxt och slaktresultat registrerades. Även halmåtgången noterades. Det var stor skillnad i ts-halt, balvikt och näringsinnehåll i ensilaget på gårdarna. Med en stigande ts-halt i ensilaget följde ett högre ts-mängd i balarna. Näringsinnehållet i medeltal på gårdarna varierade mellan 9,3 - 11,1 MJ (omsättbar energi), 104 - 178 g rp (råprotein) och 431 - 604 g NDF (neutral detergent fiber) per kg ts. Under de perioder då man utfodrade ensilage med ett högt energiinnehåll och ett lågt fiberinnehåll blev foderåtgången, och troligtvis även konsumtionen, högre än när man utfodrade med ensilage med lägre näringsinnehåll. Tackorna täckte väl sitt näringsbehov vid utfodring med enbart ensilage under lågdräktigheten och under högdräktigheten fram till två veckor före lamning, oberoende av lammantal. Under slutet av högdräktigheten och under digivning kunde endast tackor med ett lamm i några fall täcka sitt behov enligt norm med enbart ensilage. Tackor med fler än ett lamm förmådde inte att äta tillräckliga mängder ensilage för att tillfredsställa sitt behov. På de gårdar där tackornas foderstat kompletterades med kraftfoder kunde tackorna i två fall av tre täcka sitt näringsbehov enligt norm under hela stallperioden. Vid uppföljning av tackornas vikt- och hullutveckling under fåråret framgick att tackor med ett lamm, som bara fick ensilage, oftast höll en god kondition under hela digivningen på de flesta gårdarna. Däremot gick tackor med fler lamm ner kraftigt i hull under digivningen. Ju fler lamm som tackan hade ju större blev nedgången. På de gårdar där man kompletterade foderstaten med kraftfoder gick tackornas hull inte ner till så låg nivå som fallet var för tackor som bara fick ensilage. Skillnaden mellan tackor som fött upp ett lamm och tackor som fött upp fler lamm var heller inte lika stor. Det är viktigt att tackorna hinner återhämta sin kondition före betäckning och behålla den under hela dräktighetsperioden, eftersom studien visade att ett gott hull före lamning innebar att hullet inte gick ner till lägre nivå än hullpoäng 2 under digivning. Tackor med mycket lågt hull uppvisade i vissa fall slöhet och ullavfall. På gårdar där tackorna enbart utfodrades med ensilage har lammen med något undantag haft en bra tillväxt. På gårdar där foderstaten kompletterades med kraftfoder var lammtillväxten mycket hög. En foderstat baserad på ensilage utan kraftfodertillskott till tackor med två lamm kräver att tackorna får fri tillgång till ett tidigt skördat ensilage med mycket högt näringsinnehåll (minst 11,5 MJ och högst 450 g NDF per kg ts). För att få denna typ av utfodring att fungera krävs god kunskap om vallfoderskörd och utfodring. Dessutom är det viktigt att känna på tackorna med jämna mellanrum för att kunna stödutfodra tackor som inte förmår hålla sitt hull. Erfarenheterna från dokumentationen är sådana att man inte generellt kan rekommendera enbart ensilageutfodring till högdräktiga och digivande tackor, eftersom fårägare i allmänhet har svårt att skörda ett ensilage av så hög kvalitet att konsumtionen blir tillräcklig för att tackorna ska täcka sitt foderbehov. Många fårägare strävar dessutom inte efter högsta näringsmässiga kvalitet utan tar heller en högre ts-skörd och kompletterar med kraftfoder. Vilket som är mest ekonomiskt kan variera från gård till gård. Tackor går normalt ner i hull under digivningen men frågan är hur lågt hull som kan accepteras hos en digivande tacka med tanke på deras hälsa och välbefinnande?

Published in

Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa)
2006, number: 13
Publisher: Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Sveriges lantbruksuniversitet

SLU Authors

• Arnesson, Annika

  • Department of Applied Animal Science and Welfare, Swedish University of Agricultural Sciences
    

UKÄ Subject classification

Animal and Dairy Science


Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/10835