de Jong, Johnny
- Department of Urban and Rural Development, Swedish University of Agricultural Sciences
Report2002
De Jong, Johnny
Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket som ett led i Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens gemensamma utvärdering av Skogspolitiken. Syftet är att behandla populationsförändringar hos skogslevande arter i relation till skogslandskapets utveckling. Rapporten baseras på ett stort antal publikationer och på data framförallt framtaget av Riksskogstaxeringen och ArtDatabanken. Kunskaper om skogslevande arters populationsförändringar är viktigt för att kunna följa upp bl.a. det skogspolitiska miljömålet som fastställdes av Riksdagen i samband med att den nya skogspolitiken infördes 1994. Kunskapsläget är dock mycket bristfälligt och längre serier över populationer saknas för de flesta organismgrupper. Bäst data finns på fåglar och vissa däggdjur, medan det nästan helt saknas studier över svampar, mossor och de flesta evertebratgrupper. Flera nya miljöövervakningsprojekt där enskilda arter studeras har påbörjats framförallt genom Ståndortskarteringen och Länsstyrelserna, men även dessa är otillräckliga för att vi om 10-20 år ska kunna svara på om miljömålet är på väg att uppfyllas. I södra Sverige har skogslandskapet påverkats av människan under lång tid, men åtminstone sedan 1700-talet har exploateringstrycket varit kraftigt i vissa regioner. I norra Sverige kom exploateringen av skogen igång betydligt senare, och först i mitten av 1800-talet påbörjades en intensivare exploatering. I den här rapporten behandlas framförallt landskapets utveckling efter 1950, men flera faktorer som är viktiga för biodiversiteten, t.ex. död ved och gamla, grova träd, minskade avsevärt långt tidigare och har legat på en mycket låg nivå de senaste 50 åren. Efter 1950 fick trakthyggesbruket sitt riktiga genombrott och framförallt under 1960-, 1970- och 1980-talen bedrevs ett storskaligt, målinriktat och rationellt skogsbruk över större delen av Sveriges skogsmark. Skogslandskapet förändrades avsevärt. Bland de faktorer som varit negativt för majoriteten av skogslevande arter kan nämnas ökad andel ung skog och monokulturer, minskad andel blöta skogar, minskad areal äldre lövrika skogar och äldre lövskog, ökad slutenhet och biomassa per hektar. Under 1990-talet har skogbrukets metoder förändrats vilket bl.a. märks av ökat antal kvarlämnade träd på hyggen, dels som naturhänsyn men också på grund av ökad areal naturlig föryngring. Förändringen av skogslandskapet har också medfört förändringar av förutsättningarna för de skogslevande arterna. Rapporten ger åtskilliga exempel på både ökning och minskning av populationsstorlekar och utbredningsområden. På lång sikt har förändringarna varit mycket omfattande. Vi känner till mer än 100 skogslevande arter som försvunnit de senaste 200 åren. Även på kort sikt har förändringarna varit stora. Ungefär 700 sällsynta skogslevande arter har minskat under de senaste 10 åren och riskerar att försvinna. Ytterligare ett antal arter har minskat kraftigt, men är fortfarande så vanliga att de inte är hotade på kort sikt. Andra resultat visar dock att många av våra mest dominerande skogsväxter ökat i utbredning de senaste 20 åren. Även bland fåglarna finns många exempel på arter som ökar under de senaste decennierna. Omsättningen av arter i skogslandskapet får dock konsekvenser för den totala biodiversiteten på landskapsnivå. Många av de arter som minskar är anpassade till mycket speciella skogsmiljöer eller substrat. De är biotopspecialister, har ofta dålig spridningsförmåga, kräver antingen en störningsfri miljö eller speciella störningar. De arter som ökar är i stället generalister och är vanligt förekommande i andra miljöer än skogsmark. Från biodiversitetssynpunkt har utvecklingen därför varit negativ. Dagens skogslandskap är ett resultat av de skogsbruksåtgärder som vidtagits under hela 1900-talet. Nästan hälften av skogsmarksarealen består av skog under 40 år. Dessa skogar är en produkt av en av de mest intensiva skogsbruksperioderna i Sveriges historia, och karakteriseras av homogena bestånd med få strukturer som gynnar biologisk mångfald. Den nuvarande skogspolitiken innehåller många faktorer som ger anledning till optimism, t.ex. ökad satsning på avsättningar och generella hänsyn. Detta, tillsammans med certifieringsprocessen, kommer återigen att förändra skogslandskapet. Även om allt kommer att fungera som planerat så tar dock förändringen lång tid. Det är därför sannolikt att den negativa utvecklingen med avseende på biodiversiteten kommer att fortsätta ytterligare 10-20 år. Det finns många studier som visar på positiva effekter på fauna och flora av olika åtgärder som rekommenderas i den nuvarande skogspolitiken, t.ex. betydelsen av att lämna död ved, skapa högstubbar, att bevara vissa biotoper och strukturer. Men än så länge har det gått alltför kort tid för att kunna visa att populationsutvecklingen hos någon art direkt har påverkats av den nuvarande skogspolitiken. I slutet av rapporten ges förslag till åtgärder på lång och på kort sikt. Skogspolitiken bygger till stor del på frivillig naturvård från markägarna medan myndigheternas roll domineras av rådgivning och kunskapsförmedling snarare än lagtillsyn. Trots ett antal stora kampanjer och omfattande rådgivningsverksamhet är det vissa åtgärder som fungerar dåligt. Det finns en gräns för hur långt man kan komma med enbart frivillighet och ett system där markägarna står för en stor del av kostnaderna. Samhället bör snarast utreda hur man på ett bättre sätt skulle kunna stödja markägare som är intresserade av naturvård och uppmuntra andra till att känna ett större naturvårdsansvar. Samhället bör vidare satsa mer forskning på indikatorer för biologisk mångfald och på kritiska gränsvärden för t.ex. substrattillgång för olika arter. Från myndigheterna krävs dessutom en utveckling av miljömålet till uppföljningsbara regionala mål, utökad miljöövervakning, mer detaljerad uppföljning av vissa skogliga variabler och uppföljning av vissa inventeringar. Inom skogsbruket krävs en ökad kompetens för att kunna identifiera värdefulla områden, framförallt nyckelbiotoper. De generella hänsynen måste förbättras och vid alla skogsbruksåtgärder måste produktionstänkandet bättre kombineras med ett restaureringstänkande för att på sikt återfå naturvärden. Sammanfattningsvis visar rapporten att skogsbruket står fortfarande långt ifrån uppfyllandet av miljömålet. Med en fortsatt positiv utveckling av säkerställandearbete, restaureringsarbete, naturhänsyn mm borde det ändå vara realistiskt att vi har närmat oss målet betydligt inom 10-20 år. Att nå målet torde med skogens och många arters ”långsamma” reaktion ta ytterligare några decennier.
CBM:s skriftserie
2002, number: 7ISBN: 91-89232-11-9Publisher: Centrum för biologisk mångfald, SLU
SLU Swedish Biodiversity Centre
Ecology
https://res.slu.se/id/publ/109783