Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2021

Klimatanpassning av svensk animalieproduktion - säkrare tillgång på livsmedel under en kris

Albihn, Ann; Seligsohn, Dinah; Rydhmer, Lotta; Gunnarsson, Stefan; Svensson, Thomas; Hansson, Per-Anders; Johnsson, Pernilla; Kuns, Brian

Abstract

Sveriges självförsörjningsgrad av animaliska livsmedel är låg och tillgången till kritiska insatsmedel såsom foder, mediciner, konstgödsel, reservdelar och drivmedel är starkt importberoende. Vi blir gång på gång påminda om sårbarheten i försörjning av människans mest basala behov, det vill säga mat. Vid en kris, såsom långvarig torka, översvämning, skogsbrand och storm, kan bristen på insatsmedel och problem med eldistribution och transporter försvåra eller omöjliggöra fortsatt animalieproduktion. För att identifiera risker och hantera kriser kring livsmedelsförsörjning krävs nytt tänkande och ny beredskap utifrån en bred kompetensbas. Syftet med vår rapport är att föreslå anpassningsåtgärder och vägar framåt för att nå en högre säkerhet i produktionen av animaliska livsmedel under en kris. Sårbarheter för produktionen har påvisats för primärproducenter (djurhållare) och i mellanledet (slakteri och mejeri). Detta har vi gjort genom studier av såväl vetenskaplig som annan litteratur och av tillgängliga data, genom diskussioner inom arbetsgruppen, med andra parter och med djurhållare. Flertalet aktörer är medvetna om sårbarheterna i produktionen men producenterna saknar många gånger förutsättningar för att vidmakthålla produktionen vid en kris. Gårdens sårbarhet handlar till stor del om foder och vatten, både kvantitet och kvalitet. Möjligheten att lagra foder är avgörande för förmågan att hantera kriser som påverkar odling, inköp och transport av foder. Lagringsmöjligheten kan vara mycket begränsad och driften kan vara helt beroende av täta leveranser med stora, tunga lastbilar. Tillgång till bränsle är avgörande för foderodling, uppvärmning, torkning av foderråvaror och transporterna till och från gården, och tillgång till el är avgörande för driften av till exempel mjölkningsanläggning, ventilation, utfodrings- och utgödslingssystem samt för att förse djuren med vatten. En otillräcklig eller krånglande ventilation kan orsaka värmestress hos djuren vilket kan bli förödande i vissa produktionsformer. En storskalig, specialiserad produktion dominerar livsmedelsförsörjningen idag och att få denna produktion mindre sårbar borde därför vara centralt i anpassningsarbetet. Storskalig gris- och fjäderfäproduktion kräver vanligen frekventa in- och uttransporter och en hög och jämn energitillgång. Gräsätande djur på bete kan klara sig bättre, men idag begränsas ofta betesgång till exempel för mjölkkor genom ”deltidsbete”, då maximal produktion lättare nås om djuren också stödutfodras. Det finns inte alltid tillgänglig mark för att vid en kris kunna utöka andelen bete i foderstaten. Vattenbruk för odling av fisk och vattenlevande djur är liksom övrig animalieproduktion beroende av insatsvaror och fungerande infrastruktur. Slakterier och mejerier är få och geografiskt ojämnt fördelade och de kan sällan täcka upp för varandra om problem uppstår på en anläggning. Om leverans från gården inte kan ske som planerat kan snabbt stora problem uppstå. Mjölken får kasseras och kycklingar avlivas av djurskyddsskäl då de växer snabbt och det blir alltför trångt i stallarna. Småskaliga slakterier och mejerier kan ha bättre förutsättningar för fortsatt produktion under en kris, men bidrar i mycket liten omfattning till livsmedelsförsörjningen. Smittspridning av allvarlig sjukdom kan förutom att vara en primär orsak till en kris även följa av en kris av annan anledning. Det kan under en kris vara svårt att upprätthålla hygien- och skötselrutiner, och möjlighet till diagnostik, hantering och bekämpning av en sjukdom kan försvåras. Situationen för såväl primärproducenter som efterföljande led är ofta ekonomiskt pressad. Lagerhållning av insatsmedel är låg liksom möjligheten till alternativ försörjning med till exempel vatten och el. Olika delar av landet är olika sårbara, exempelvis kan Gotland och Norrbotten vara extra utsatta vid störningar i infrastrukturen. Sårbarheten vid transportstörningar är sannolikt också mycket stor för Sveriges storstadsregioner på grund av låg livsmedelsproduktion i närområdet. Foderbristen som följde efter torkan år 2018 gjorde att många rekryteringsdjur slaktades ut. De kalvar som dessa djur skulle ha fött och som skulle ha varit slaktmogna i början av 2021 saknas därför, vilket lett till brist på nötkött (Figur 1, s7). Parallella händelser, som pandemin i detta exempel, kan också ge en s.k. tandemeffekt och förstärka en kris. Det är dock okänt hur mycket pandemin egentligen har påverkat tillgången på kött 2021. Anpassningsåtgärder måste ske i synergi med annan eftersträvad samhällsutveckling och i enlighet med FN:s globala hållbarhetsmål. En utveckling mot en mer hållbar och mindre sårbar produktion, såsom ett minskat beroende av fossila bränslen och vissa insatsvaror, bör ge en sådan utveckling i rätt riktning för samhället. Generellt behövs bättre lönsamhet och ekonomiska drivkrafter både hos primärproducenter och i mellanledet såsom slakteri och mejeri, för att ge utrymme för och motivera investeringar som främjar minskad sårbarhet. En önskvärd anpassning, såsom mer flexibla produktionssystem och ökad lagerhållning av vissa insatsvaror, kan dock minska lönsamheten. Många åtgärder kan göras av producenter och branschorganisationer själva. Andra åtgärder ligger utom räckhåll för vad de kan påverka, exempelvis säkring av fungerande infrastruktur såsom elnät, vägar och IT, import av insatsvaror och drivmedel, och avsättning av produkter som slaktdjur och mjölk. Dessa beroenden är avhängiga beslut och policys som tas av politiker och beslutsfattare i näringslivet på högre nivåer regionalt, nationellt eller inom EU. Förändringar i de bidragssystem och regelverk som styr producentens verksamhet kan underlätta klimatanpassning, exempelvis genom att möjliggöra anläggande av bevattningsdammar. Att kunna planera långsiktigt är viktigt för producenter som påverkas av såväl myndigheters styrning av till exempel nybyggnation som branschorganisationers styrning av till exempel avelsmål. Sårbarheten i mellanledet behöver minska på samma vis som hos primärproducenten men även genom en större geografisk spridning av anläggningarna, minskat transportbehov samt genom att ge anläggningarna en viss överkapacitet för att tillfälligt kunna hantera fler slaktdjur eller mer mjölk. Det behövs en större flexibilitet i samhället, så att akuta åtgärder kan sättas in vid tillfälliga behov i samband med extrema händelser som bränder, översvämningar och stormar. Det kan handla om planer för att tillfälligt kunna nyttja mark som idag inte används för animalieproduktion och andra resurser, såsom reservvatten, tomma byggnader och tillgång till extra arbetskraft. Ökad kunskap om och vaksamhet för nya klimatkänsliga sjukdomar, kanske främst sådana som sprids med bitande insekter och vatten, är också nödvändigt för att kunna möta effekterna av ett förändrat klimat. Det behövs också en säker tillgång till veterinär diagnostik och behandling under en kris. Arbetsgruppen föreslår att krishanteringsplaner upprättas av varje producent, med hjälp av berörda myndigheter. Detta skulle kunna göras i samband med en utbildningskampanj och i samverkan mellan producenter. Även på en regional nivå behöver krishanteringsplaner upprättas för att bistå producenter vid till exempel evakuering av djur, eller vid foder- eller vattenbrist. Vi föreslår vidare forsknings- och utvecklingsarbete för att öka kunskapen om bl.a. effekten av olika anpassningsåtgärder, om risker och möjligheter med att använda alternativa resurser, om varningssystem och om hur utvecklandet av producenters krishanteringsplaner kan stöttas.

Published in

SLU Future Food Reports
2021, number: 15
ISBN: 978-91-576-9861-2, eISBN: 978-91-576-9862-9
Publisher: Sveriges lantbruksuniversitet, framtidsplattformen SLU Future Food