Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2020Open access

Naturbetesmarkens framtid - en fråga om lönsamhet

Larsson, Cecilia; Olen, Niklas Boke; Brady, Mark

Abstract

Naturbetesmarker och slåtterängar är bland de artrikaste biotoperna i Sverige och en central del av kulturlandskapet. Strukturomvandlingen och intensifieringen som skett i jordbruket under det gångna seklet har lett till att naturbetesmarker (och slåtterängar) successivt minskat i areal och kvalitet. För att bevara naturbetesmarker finns en frivillig miljöersättning i landsbygdsprogrammet som kompenserar jordbrukare för att sköta betesmarker. Ersättningen betalas ut i en högre och en lägre nivå (2 800 respektive 1 000 kr per hektar och år) som ska spegla skillnader i natur- och kulturvärden mellan skiften. Villkoren för den högre ersättningen är generellt mer omfattande och därför mer kostsamma att uppfylla för jordbrukaren. Miljöersättningen har med all sannolikhet bidragit till att bromsa förlusten av naturbetesmarker, men farhågor finns att de inte fungerar tillräckligt bra för att uppfylla de politiska målsättningarna knutna till jordbrukslandskapet, dvs. att bevara biologisk mångfald och det kvarvarande kulturlandskapet.

Skötsel av naturbetesmarker kräver bete med lämpliga betesdjur så att den typ av störning som gett upphov till markens natur- och kulturvärden inte avbryts. Under senare decennier har antalet nötkreatur i Sverige minskat och djuren har blivit mer koncentrerade i landskapet. Det har väckt frågan om brist på betesdjur bidrar till att förlusten av naturbetesmark fortgår. Tidigare studier kommer fram till motstridiga slutsatser; både att det finns tillräckligt med djur i Sverige och att det finns för lite djur.

I den här studien fördjupar vi analysen av de befintliga djurens betesbehov i förhållande till betestillgången på naturbetesmark. Vi analyserar den rumsliga fördelningen av både djur och naturbetesmark på gårdsnivå, för att identifiera eventuella platser i landet där det lokalt råder brist på betesdjur. Därefter undersöker vi om det finns stora 8 skillnader i naturvärde mellan individuella skiften, och om det finns geografiska mönster i eventuella skillnader. Slutligen diskuterar vi om dagens miljöersättning för bevarande av naturbetesmarker tar tillräcklig hänsyn till skillnader i naturvärden och vilka faktorer som begränsar användningen av naturbetesmark i jordbruksproduktion.

Analysen bygger på data ur Jordbruksverkets djurregister, och ängsoch betesmarksinventeringen (Tuva) som kartlägger och kvantifierar betesmarkernas natur- och kulturvärden i termer av förekomst av olika organismer samt byggnader, stenmurar, gärdsgårdar och andra kulturelement. Resultaten från inventeringen visar på fortsatt igenväxning och förlust av naturvärden som kräver skötsel. Även förändringen i andelen naturbetesmark som är berättigad till jordbruksstöd signalerar sjunkande användning av naturbetesmark. Enligt vår analys har andelen naturbetesmark med jordbruksstöd minskat från 87 till 69 procent mellan 2004 och 2017, vilket indikerar att naturbetesmarkerna inte används för bete. Dessa resultat stödjer uppfattningen att de biologiska och kulturmässiga värden som är förknippade med naturbetesmarkerna minskar på många håll i landet. Vår jämförelse av lokalt betesbehov och tillgång på betesdjur visar att det inte saknas betesdjur i Sverige för att beta naturbetesmarkerna. Vi drar därför slutsatsen att det inte är brist på betesdjur som leder till att naturbetesmarker överges eller försämras på grund av otillräckligt bete. Istället beror otillräckligt bete på att betesdjuren som finns i landet inte kommer ut till naturbetesmarkerna. Detta visar att naturbetesdrift inte är tillräckligt lönsamt för jordbrukarna jämfört med andra driftsformer, vilket även begränsar produktionen av naturbeteskött.

Vår geografiska analys av naturvärden visar stor variation i naturvärden mellan olika skiften. Med andra ord finns det skiften med mycket höga såväl som mycket låga naturvärden. Variationen i naturvärden mellan skiften är ungefär lika stor över landet. Det finns dock en viss geografiskt koncentration av de mest värdefulla skiftena till sydöstra Sverige, medan mindre värdefulla skiften finns fördelade över hela landet. 

En bidragande anledning till att naturbetesdrift inte är tillräckligt lönsamt trots miljöersättningen till betesmark, kan vara att ersättningen inte tar tillräcklig hänsyn till skillnader i kostnader för skötsel av naturbetesmarken. Den befintliga ersättningen är endast differentierad mellan två nivåer av naturvärde (allmänna och särskilda värden). Denna utformning leder till att resurserna som avsätts för ökad biologisk mångfald inte används effektivt. Betesmarker med höga värden underfinansieras och marker med låga värden överfinansieras. Denna risk för ineffektivitet ökar när variationen i naturvärde är stor. Eftersom variation i naturvärden mellan olika skiften är mycket stor är dagens system troligtvis för oprecist för att vara kostnadseffektivt.

Sammanfattningsvis tyder våra resultat på att lösningen för att bevara naturbetesmarker och därigenom biologisk mångfald inte är att öka antalet betesdjur i Sverige eftersom det inte finns skäl att tro att nytillkomna djur skulle hamna på naturbete. Det är särskilt osannolikt att nya djur skulle beta på de skiften som idag inte betas tillräckligt på grund av för höga kostnader för jordbrukaren. Därför är styrmedel som ökar antalet betesdjur (exempelvis dagens kopplade nötkreaturstöd) inte bara ett ineffektivt sätt att bevara naturbetesmark och biologisk mångfald, utan det kan också leda till negativa effekter på miljön. Framförallt medför fler nötkreatur ökade utsläpp av växthusgaser, vilket skapar en målkonflikt mellan bevarandemålet och klimatmålet. Det är därför nödvändigt att balansera miljömålen och sträva mot en optimal storlek på djurbeståndet, där djurens positiva inverkan på samhällsekonomin är som störst. Ett steg på vägen är välriktade miljöersättningar som tar större hänsyn till variationen i naturvärden på de svenska naturbetesmarkerna.

Published in

Rapport / AgriFood Economics Centre
2020, number: 2020:1Publisher: AgriFood Economics Centre

    UKÄ Subject classification

    Ecology

    Permanent link to this page (URI)

    https://res.slu.se/id/publ/115477