Ager, Bengt
- Department of Forest Biomaterials and Technology, Swedish University of Agricultural Sciences
Report2017Open access
Ager, Bengt
Del 1. Skotarens tillkomst Skotaren definieras som ett traktorekipage som består av en del som bär motor och förare och en del som bär lasset, med vridmidja mellan delarna och drift på alla markkontaktorgan samt med en griplastare för på- och avlastning. Detta koncept växte fram i östra Kanada under 1950-talet med hjulskotaren Bonnard Forwarder som fungerande prototyp 1958 och Dowty Forwarder som den första serietillverkade maskinen, lanserad på marknaden 1961. Medan den utvecklingen pågick i Kanada började i vårt land i slutet av 50-talet ett skotarkoncept växa fram med en halvband- eller helbandtraktor som främre enhet och en dragen kälke eller kärra som bakre enhet, med ”svansstyrning” som en form av midjestyrning. Slutprodukten av den skotarutvecklingen blev ”trekvartsbandaren”, med midjestyrning och drift runtom, som började serietillverkas 1964. Men den utvecklingslinjen fick överraskande konkurrens när den vid Värmlands Skogsarbetsstudier (VSA) nyanställde konstruktören Lars Bruun hösten 1962 lanserade hjulskotaren Brunetten. Trots ljumt intresse från de stora skogsföretagen och negativt bemötande från det skogstekniska etablissemanget fick Brunetten fotfäste på marknaden och följdes snabbt av andra tillverkares varianter av hjulskotare. Trekvartsbandaren och hjulskotaren konkurrerade en period men i början av 70-talet framstod hjulskotaren som det vinnande konceptet. Men bandet fortsatte att användas som komplement. Frågor som diskuteras är dels orsakerna till att den kanadensiska utvecklingen inte gjorde några tydliga avtryck i Sverige och dels turerna kring Brunetten, som trots motståndet blev en framgång. Den gängse historiken har justerats och kompletterats på några punkter. Del 2. Gripskördarens tillkomst Först med att sätta ett avverkningsdon i spetsen på en traktormonterad kran var man, även i detta fall, i Kanada - året var 1958. Men det blev en udda företeelse utan fortsättning. I den intensiva mekanisering av drivningsarbetet som skedde i Nordamerika på 1960-talet blev fällning-kvistning-kapning med kranspetsmonterade don ett av de utvecklingsspår som prövades. Funktionsdugliga prototyper av ”one-grip-harvesters” fanns 1966 men ingen av dem kom i serieproduktion och spåret övergavs. Konceptet sågs och beskrevs av svenska utvecklingsaktörer men det gav ingen synlig stimulans för vår inhemska skogstekniska FoU. Utvecklingen av vårt högeffektiva och idag helt dominerande skördarkoncept i form av gripskördaren/engrepparen gick stegvis och långsamt under 15-20 år. Fällklippen Garpnäven 1966, följd av ÖSA:s fällare–läggare samt gripsågen på skotare som kapade på marken liggande stammar var tidiga steg, fram till 70-talets början. Sedan blev intresset för gallringens mekanisering en stor drivkraft. Ett franskt koncept med fäll- och kapklipp samt kvistdon i kranens vipparm, uppfångat av Husqvarna, gav stimulans. Jan ”Skogs-Jan” Erikssons gripprocessor, som 1978 började arbeta på stickvägarna i mellansvenska gallringar, var ett mycket stort kliv. Jan Eriksson hade också ett gripskördaraggregat med i sin patentansökan. Det dröjde dock till 1982 innan hans skördarkoncept blev en kommersiell produkt, tillverkad av Volvo BM Valmet och vidareutvecklad till Valmet 901 med valbar storlek på gripskördaraggregatet, som blev en storsäljare. Sandahl/Pedersens SP 21:a, lanserad 1980 och som blev en gripskördarlösning i motormanuellt svårdrivna täta granungskogar i södra Sverige, blev relativt snabbt en framgång. 1983-84 kan ses som genombrottsår för den relativt färdiga gripskördartekniken. Men det stora genomslaget för gripskördarkonceptet kom att dröja – av flera skäl. Lågkonjunktur, allmän teknikpessimism, negativa expertbedömningar och storsatsning på skogsbränslesortiment var några av dem. Trotsande bedömningar och prognoser åt sig gripskördaren dock in i gallringsskogen och var i slutet av 80-talet där den dominerande tekniken. Gripskördaren började också användas i klena slutavverkningar. På 90-talet fullbordades gripskördarens genomslag i slutavverkningarna och dominansen blev total. Del 3. Aktörer, beteenden och förlopp i den skogstekniska utvecklingen Som inledning till detta kapitel kommenteras några viktiga skrifter som beskriver den skogstekniska utvecklingen under gången tid. Den första frågan som sedan belyses är om den tekniska utvecklingen i skogsbrukets operativa verksamhet har anpassat sig till samhällets, skogsvårdens och naturvårdens krav eller om den möjligen varit ”deterministisk” d v s hänsynslöst självgående. Mitt svar är att den tekniska utvecklingen var relativt självgående i mekaniseringens tidiga skede men att anpassningen successivt förbättrades och i sin helhet kan ses som relativt god. En förklaring är att vi utvecklade ett mångsidigt skogstekniskt innovationssystem som fungerade väl, på nationell nivå. Innovationssystemet bottnade i ”den svenska modellen” och hade utvecklingstriangeln tillverkare-brukare-forskare som kärna. Aktörerna och mekanismerna i nämnda utvecklingstriangel åren 1938-2000 beskrivs. Aktörernas roller och tyngd förändrades ständigt. Skapandeprocessen för såväl skotarkoncepten (trekvartsbandaren och hjulskotaren) som de gripmonterade bearbetningskoncepten indikerar att den skogstekniska utvecklingen i vårt land skedde organiskt, med ”gräsrotsinnovatörer” som nyckelpersoner. Det stödjer också tesen att den tekniska utvecklingen i skogsbruket i huvudsak varit anpassad och inte deterministisk. Utvecklingstriangeln började falla sönder under 90-talet, samtidigt som resurserna för skogsteknisk FoU minskade kraftigt – såväl penningmässigt som personellt. Alla tre aktörskategorier i triangeln krympte drastiskt. Den tekniska utvecklingen stannade av. Den tekniska utvecklingen under förra seklets andra hälft präglades av aktörernas mångfald och flera perioder av stor osäkerhet med inslag av oväntade ändringar i omvärldsbetingelserna samt felbedömningar eller missade utvecklingspotentialer i lanserad teknik. I ett försök att identifiera och kategorisera inslag av ”mänsklig faktor” i utvecklingsarbetet prövar jag ”perceptionsblindhet” och ”sekterism” som två tänkbara fenomen. Med inspiration från uppsatser på 1960-talet av C R Ross Silversides och Ivar Samset granskas tidsförloppen för viktiga teknikskiften i drivningsarbetet under perioden 1950-1999, i kortvirkesmetoden. Diffusionstiden har beräknats som tiden för den nya tekniken att gå från tio procent (”etablering”) till 90 procent (”stor dominans”) av avverkningsvolymen i det industriella skogsbruket. Det tog 15 år (1953-68) för motorsågen att bli allroundredskapet i den ”motormanuella huggningen”. Terrängtransportens mekanisering genom det alltmera utvecklade skotarkonceptet tog tio år (1958-68). Avverkningsarbetets helmekanisering, med en basmaskinmonterad processor som grund, hann på tolv år (1973-85) nå ca 75-80 % av volymen – innan gripskördaren tog över. Gripskördaren hade en diffusionstid på nio år när den slog igenom i gallring och en total diffusionstid på 15 år (1984-99) för att nå stor dominans som avverkningskoncept för hela avverkningsvolymen i det industriella skogsbruket. Mekaniseringen av skogsbrukets drivningsarbete tog omkring 40 år. Sist i denna del föreslår jag att ett seniornätverk för skogsteknisk FoU bildas som resurs i innovationssystemet.
Skogsbruk; teknikhistoria; avverkning; terrängtransport; skotare; gripskördare; diffusionstider
Rapport från Institutionen för skogens biomaterial och teknologi
2017, number: 2017:11Publisher: Institutionen för skogens biomaterial och teknologi, Sveriges lantbruksuniversitet
Forest Science
Vehicle Engineering
https://res.slu.se/id/publ/119586