Abstract

Idag är det en normal åtgärd att skogsägare tar olika typer av naturhänsyn i sitt skogsbruk. Mest påtaglig är den hänsyn som tas i samband med föryngringsavverkningar då det lämnas trädgrupper, kantzoner och hänsynskrävande biotoper. En annan typ av hänsyn är när markägarna avsätter hela skogsbestånd för att bevara eller öka naturvärdena, vilka benämns ”frivilliga avsättningar”.

Jag har tidigare studerat skogsdebatten och identifierat övergripande drivkrafter och efterföljande åtgärder som ledde till den stora förändringen av ökad naturhänsynen i skogsbruket under 1990-talet (Simonsson m fl. 2015). Detta gjorde jag genom att studera skriftligt material i två tidskrifter. Det övergripande syftet med denna nya studie är att på ett djupare plan förstå hur det gick till när naturhänsynen började tillämpas i stor skala, och dessutom att tränga bakom de övergripande drivkrafterna och åtgärderna. Jag vill identifiera och beskriva betydelsefulla händelser, beslut och personer som låg bakom denna förändring och beskriva interaktioner mellan de olika intressenterna. Det har jag gjort genom kvalitativa intervjuer med 21 personer som var viktiga i denna process. Informanterna kommer från de fyra olika sektorerna forskning, myndigheter, ideella naturvården och det aktiva skogsbruket.

Utvecklingen av naturhänsynen var en process under lång tid där olika händelser ”kuggade i” varandra och drev utvecklingen framåt i olika hastighet. Avgörande var om dessa inträffade vid ”rätt tid” för att det skulle leda till en förändring. Om inte tiden varit mogen för en förändring så skulle troligen flera händelser inte ha inneburit något speciellt. Bakom händelserna låg det naturligtvis en eller flera personer. Det handlade ofta om att ”rätt” personer träffades vid ”rätt” tillfälle på ”rätt” plats för att något betydelsefullt skulle inträffa. Jag bedömer att personernas förmåga att tänka ”utanför boxen”, att tänka strategiskt och inte minst personliga egenskaper och engagemang många gånger varit betydelsefulla.

Rödlistan har varit en av de viktigaste övergripande drivkrafterna för utvecklingen av naturhänsynen. Händelserna och personerna bakom denna har därför varit avgörande. Mycket viktigt var därför att Ingemar Ahlén, Torleif Ingelög och Bengt Ehnström träffades på Skogshögskolan i början på 1970-talet och började samarbeta i ”Arbetsgruppen för hotade och missgynnade arter”. Deras arbete resulterade i att ”Databanken för hotade arter” bildades som en försöksverksamhet 1984, för att sedan permanentas 1990. Framför allt var det Torleif Ingelögs strategiska arbete som ledde till Databankens framgångar. Genom arbetsgruppens arbete skiftades fokus i skogsdebatten till att successivt framför allt handla om hotade arter. Deras arbete resulterade i flera handböcker i fauna- och floravård som gavs ut av Skogsstyrelsen och som följdes av omfattande utbildningar. Det var därför en viktig händelse när Skogsstyrelsen oväntat tog sig an utgivningen av böckerna och detta var troligen ett strategiskt beslut av Skogsstyrelsens ledning. Det var betydelsefullt att arbetet med rödlistan skedde på Skogshögskolan/SLU och att handböckerna gavs ut av Skogsstyrelsen eftersom detta var skogsbrukets lärosäte och myndighet.

Av handböckerna var ”Floravård i skogsbruket – Artdel” som kom 1984 särskilt viktig. Boken gav förutsättningar för ett artinriktat naturvårdsarbete genom att här redovisades de rödlistade arterna med hotkategorier, deras utbredning, hotfaktorer och vilka åtgärder som krävdes för att arterna skulle bevaras. Nu kunde man från ideella naturvården starkt argumentera för skydd av skogsområden där olika hotade arter förekom och skogsföretagen var tvungna att själva bygga upp en egen kompetens runt detta. Boken var också en förutsättning för Mats Karströms utveckling av inventeringsmetodiken ”Steget Före” som blev spridd i stora delar av landet. Mats Karströms roll har varit betydande eftersom han i stor skala introducerade rödlistade arter som ett ”verktyg” i naturvårdsarbetet, vilket senare blev något av en norm.

Arbetssättet att fokusera på livsmiljöer för hotade arter utvecklades av Johan Nitare inom ramen för Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Nyckelbiotoperna blev en mycket väsentlig del i naturvårdsarbetet genom att begreppet införlivades i certifieringsstandarderna. En viktig anledning till att den landsomfattande nyckelbiotopsinventeringen genomfördes var att generaldirektör Hans Ekelund på Skogsstyrelsen var mån om att behålla planeringspersonal som annars skulle blivit arbetslösa när ÖSI-inventeringarna skulle upphöra.

Björn Hägglund har i sina tidigare roller, både som generaldirektör för Skogsstyrelsen och som VD för STORA Skog, åtskilliga gånger ”brutit isen” inom skogssektorn och därför varit en betydelsefull person. Han tog som generaldirektör för Skogsstyrelsen 1985 tydlig ställning för att skogsbruket måste ändra attityd i skogsdebatten och lyssna på vad kritikerna sa. Det var ganska radikalt och gick emot den tidigare gemensamma hållningen från skogsbruket där man till stor del förnekade att det fanns miljöproblem. Björn Hägglund anställde Skogsstyrelsens första naturvårdsbiolog, Börje Pettersson, som han senare också anställde som den första bolagsekologen på STORA. Viktigt var också när Björn Hägglund fattade beslut om att STORA inte skulle avverka i de fjällnära skogarna vilket satte press på de andra bolagen att göra detsamma. Börje Pettersson var i sin roll som ”naturvårdspionjär”, både på Skogsstyrelsen och STORA, betydelsefull i utvecklingen av naturhänsynen både inom myndigheten och inom företagsvärlden.

Certifieringen har varit en viktig drivkraft och den utvecklades som en följd av krav på mer hänsyn från utländska köpare. Karin Lindahl var en viktig person för att utveckla och koordinera ett köpartryck på de svenska skogsföretagen. Flera köparföretag var aktiva i kraven på ett certifierat skogsbruk men Tetra Pak framstår som den tyngsta aktören med tydliga krav på de företag som tillverkade vätskekartong. Det var därför naturligt att skogsdirektörerna Roger Asserståhl, Assidomän och Björn Hägglund, STORA var positiva till FSC, eftersom företagen var stora leverantörer åt TetraPak.

Naturskyddsföreningen har under hela den studerade tidsperioden varit en granskare och kritiker av skogsbruket och föreningens betydelse har varit väsentlig. Roger Olsson var en nyckelperson genom att under lång tid medverka i utvecklingen av föreningens olika skogspolicys och var författare till flera olika upplagor av deras bok ”Levande skog”. Naturskyddsföreningens arbete med politisk lobbyism initierades av Per Wramner under 1980-talet och föreningen radikaliserades betydligt från mitten på 1980-talet till början på 1990-talet. Föreningen har haft en väsentlig roll i det frivilliga skyddet av de fjällnära skogarna. Den naturvårdsgräns som föreningen föreslog 1988 införlivades i FSC-standarden, enligt en klassificering som Olof Johansson, Assidomän utvecklade. Det innebar att flera hundra tusen hektar fjällnära skog blev avsatta som ”frivilligt skyddade”.

Förändringen till en dialog mellan skogsbruket och miljörörelsen som kom i slutet på 1980-talet var till stor del en följd av ett generationsskifte, då äldre tongivande jägmästare gick i pension. Jägmästarkåren var en manlig sluten krets, där det framstår som att ett fåtal personer var väldigt tongivande och att flertalet andra inte vågade ha en annan uppfattning.

Published in

Rapport Skog
2021, number: 2021:1
ISBN: 978-91-576-9859-9, eISBN: 978-91-576-9860-5
Publisher: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

SLU Authors

• Simonsson, Per

  • Department of Forest Ecology and Management, Swedish University of Agricultural Sciences
    

UKÄ Subject classification

Forest Science


Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/120719