Abstract

I Skogsgödslingen i backspegeln: debatten om storskogsbrukets kvävegödsling i Sverige 1960-1995, analyseras orsakerna till skogsgödslingens upp och nedgångar. Offentlig statistik visar att gödslingen med kväve slog igenom i det moderna skogsbruket i mitten av 1960-talet, växte under 1970-talet för att sedan tappa mark och stabiliseras på en låg nivå under 1990-talet. Under de senaste fem åren har intresset för skogsgödsling ökat igen och idag har kurvan nått samma nivå som 1990-1991. Undersökningen har tre syften: att teckna en kronologisk bild av skogsgödslingens framväxt och utveckling; att se i vilken mån fluktuationerna i den årligt gödslade arealen kan knytas till miljödebatten, samt att uppmärksamma de bakomliggande ”tankefigurer” som framkommit i diskussionerna kring skogsgödslingen. Den teoretiska utgångspunkten är idéanalytisk och bygger på sociologen Johan Asplunds teori om idékritisk forskning vari begreppet tankefigur är centralt. Metodologiskt används främst analys av texter från tre organisationer som diskuterat skogsgödslingen utifrån olika perspektiv, Sveriges Skogsvårdsförbund, Fältbiologerna och Svenska Naturskyddsföreningen (SNF). Källmaterialet består av de undersökta organisationernas tidskrifter Skogen, Sveriges Natur och Fältbiologen, statliga utredningar, debattböcker, tidningsartiklar samt kompletterande intervjuer med personer som deltagit i debatten eller haft en profession där de beslutat om skogsgödsling.

Undersökningen visar att storskogsbruket började med skogsgödsling med kväve i halvpraktisk skala i slutet av 1950-talet. De första som gödslade i stor skala var Iggesunds AB och SCA. Under 1960-talet pågick kampanjer för att få mindre enskilda skogsägare att gödsla, men metoden fick endast fäste bland de stora skogsbolagen. Orsakerna till gödslingens genomslag var flera. Storskogsbruket ansåg att befintliga inhemska virkestillgångar inte räckte till för att täcka cellulosaindustrins behov av råvara. Virket var en flaskhals för fortsatt industriell tillväxt. Genom gödsling kunde skogsbruket öka uttaget i egen skog och därmed i motsvarande grad minska behovet av externt anskaffat virke. Forskning vid Statens Skogsförsöksanstalt bevisade att gödsling med kväve främjade trädets tillväxt på kort tid vid 1950-talets mitt. I 1950-talets början rådde dessutom ekonomisk högkonjunktur för skogsbruket vilket ökade handlingsutrymmet. Samhällsklimatet var optimistiskt och välkomnade alla medel som ledde till en storskalig industriell modernisering av samhället. Skogsgödslingen blev en del i skogsbrukets omvandling mot ett intensivare och teknologiskt modernare utnyttjande av naturtillgången skog.

Optimismen för gödsling blandades under 1960-talet med viss oro bland skogsnäringens intressenter för metodens effekter på skogens långsiktiga produktionsförmåga. Konsekvenser för miljön utanför skogsbrukets intresseområde diskuterades från och med 1965. Först uppmärksammades förgiftningsrisker för djurlivet i skogen. Därefter, 1968, började riskerna för övergödning av sjöar och vattendrag diskuteras. Forskning om skogsgödslingens miljöeffekter initierades. Medlemmar i SNF började ifrågasätta det moderna skogsbrukets metoder. Under 1970-talet blev miljödebatten om skogsgödslingen intensiv. Samtidigt talade skogsnäringen åter om virkesbrist och skogsgödslingen kulminerade. Debattböcker och statliga utredningar visade på olika synsätt. I början av 1970-talet utmärkte sig Naturvårdsverket och skogsnäringens intressenter som minst oroade över gödslingens miljökonsekvenser medan Fältbiologerna var mest kritiska och ville förbjuda den. Oron gällde fortfarande förgiftningsrisker och övergödning. I slutet av 1970-talet ville även SNF förbjuda skogsgödsling. Kärnargumentet var nu att ekvationen mellan skogens produktionsförmåga och industrins behov inte gick ihop. Skogsnäringen måste anpassa sig till råvarutillgången istället för tvärtom. Gödslingens långsiktiga verkningar på skogens uthålliga produktionsförmåga framställdes som osäkra. Politiska utredningar under 1970-talet ledde till fastställande av råd för hantering av gödselmedel och frizoner vid gödsling. Ytterligare begränsningar gjordes inte. Miljörörelsens åsikt att industrin måste anpassas efter skogen istället för tvärtom mottogs dock som rimlig av jordbruksministern 1978. 1973 års skogsutrednings förslag om en kraftigt ökad intensifiering av bland annat skogsgödslingen godkändes inte av regering och riksdag.

I 1980-talets början skakades hela samhället, inklusive skogsnäringen och miljörörelsen, av rapporter om skogsdöd och försurning. Bruket av försurande kvävegödselmedel började ifrågasättas i alla läger. Osäkerhet och oro över risktagande fick ett starkare fäste inom skogsnäringen och skogsvetenskapen. Alternativa gödslingsmetoder med andra ämnen än kväve, det vill säga vitaliseringsgödsling, optimeringsgödsel och senare behovsanpassad gödsling, har sedan dess prövats i liten skala och diskuteras bland myndigheter, forskare och i det praktiska skogsbruket. Skogsstyrelsen införde 1984 förbud mot kvävegödsling i Götaland, samt restriktioner i Svealand och Norrland. Storskogsbolagen övergick från det försurande kvävegödselmedlet ammoniumnitrat till det mer försurningsneutrala kalkammonsalpeter. I slutet av 1980-talet friskförklarades den svenska skogen. Den vetenskapliga debatten om försurningen fortsatte. Skogsstyrelsens restriktioner mot gödslingen kvarstod och utökades 1991, men nu främst på grund av kväveutlakningens bidrag till övergödningen av hav, sjöar och vattendrag.

SNF och Fältbiologerna diskuterade i liten utsträckning skogsgödslingen som en isolerad metod under 1980-talet. Det framhölls istället som viktigt att belysa hur det moderna skogsbrukets samtliga metoder samverkade och påverkade ekosystemet. Fältbiologerna fortsatte emellertid att kräva förbud mot gödsling under 1980- och början av 1990-talet. SNF mjuknade i mitten av 1980-talet och krävde istället skärpta begränsningar och förbud mot surgörande kvävegödselmedel. Nya miljöfaror med gödsling lyftes fram under perioden. Negativa effekter på bär och svamp togs upp, liksom på kvävefixerande lavar. Det senare antogs hota trädens produktionsförmåga och det framhölls att skogsbruket lade krokben för sig själva. I slutet av 1980-talet belystes gödslingens inverkan på skogens artsammansättning, samt på mykorrhizabildningen. Kärnargumentet att skogsindustrin måste anpassa sig efter skogens ekologiska förutsättningar kvarstod. Fältbiologerna uppmanade sina medlemmar att föra kampanjer på kommunal nivå för att förhindra skogsbolagens gödslingsprojekt. Mer storskaliga kampanjer för att påverka skogsbruket fördes av nya nationella och internationella nätverk, som ”Ungdomsaktionen för Europas skogar” (UFES), ”European Youth Action” (EYFA), ”Fjällnära urskogars räddningsaktion” (Fura), ”Steget Före” och ”Taiga Rescue Network” (TRN). Tillsammans med SNF och WWF drev de kampanjer riktade mot konsumtion av virke som framställts genom oetiska eller miljömässigt diskutabla metoder. Detta ledde fram till certifieringssystemen FSC och PEFC som fastställdes för svenskt skogsbruk i slutet av 1990-talet. I certifieringsarbetet har skogsgödslingen legat på förhandlingsbordet i väntan på ytterligare miljökonsekvensanalyser. Under tiden har gödsling med kväve varit tillåten i enlighet med tidigare restriktioner.

I slutdiskussionen förklaras skogsgödslingens upp och nedgångar av yttre och inre påverkansfaktorer. Med ”inre” menas faktorer som härrör från skogsbruket och med ”yttre” påverkan från intressen stående helt eller delvis utanför skogsbruket, här specificerat till miljörörelsen, samt politiska beslut på riksnivå. Vår slutsats är att skogsgödslingen främst har styrts av inre ekonomiska avväganden från skogsnäringens sida. Ekonomiska konjunkturer, importalternativet samt en osäkerhet kring kvävegödslingens faktiska effektivitet präglade skogsgödslingens nedåtgående trend från det sena 1970-talet och framåt. En yttre påverkansfaktor till trenden var skogsdöden, försurningsdebatten samt de restriktioner mot skogsgödsling som följde av denna. Miljörörelsens åsikter om skogsgödsling tror vi har haft liten betydelse för storskogsbrukets vilja att gödsla. Däremot har miljörörelsen med hjälp av lokal aktivism och internationella konsumentkampanjer, samt påtryckningarna för att få en certifiering för svenskt skogsbruk till stånd, haft betydelse för skogsbrukets möjlighet att gödsla fr.o.m 1980-talets slut.

I den idéhistoriska analysen fastställs de underliggande tankefigurer vilka har påverkat debatten. Deras innehåll diskuteras och deras betydelse för debattens utfall exemplifieras. En slutsats är att två eller flera tankefigurer har svårt att mötas i presumtivt gemensamma begreppsuppfattningar.

Published in

Future forests working report
2010,
Publisher: Framtidens skog, Sveriges lantbruksuniversitet

Associated SLU-program

SLU Future Forests


UKÄ Subject classification

Social Sciences Interdisciplinary
Forest Science


Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/121048