Abstract

En stor del av bokskogars biologiska mångfald består av arter som är beroende av död ved. Enligt den nuvarande naturvårdsmodellen skall därför död ved sparas i större omfattning än tidigare i brukade bestånd. Vilken roll har då den döda veden i brukade bokskogar för bevarandet av vedlevande arter? Syftet med föreliggande studie var att analysera effekter av högstubbars egenskaper och deras omgivning på vedlevande skalbaggars förekomst i ett brukat bokskogsområde i Skåne, Torups bokskog i Svedala kommun. Inom projektet inventerades samtliga bokhögstubbar >20 cm dbh. På 30 högstubbar placerades små fönsterfällor för insektsfångst. Fällorna placerades i både brukade (målklasser PG/PF) och obrukade bestånd (NO/NS) och representerade även en gradient från levande högstubbar till sedan länge döda, starkt nedbrutna stubbar. Inom Torups skogar fanns 134 högstubbar med en dbh >20 cm år 2004. Andelen levande högstubbar var 31%. Grova till mycket grova högstubbar dominerade och medeldiametern låg på 73 cm i brösthöjd med en variation mellan 24 och 145 cm. Högstubbar i NO/NS-bestånd var i genomsnitt något grövre (80 cm) än i PG/PF-bestånd (71 cm). I N-bestånd fanns i genomsnitt 2,3 högstubbar per ha medan P-bestånd hade en täthet av 0,7 högstubbar per ha. Små fönsterfällor på högstubbar var en effektiv inventeringsmetod och fångade en stor del av den förväntade artpoolen i området. Vissa resultat tyder också på att fällorna återspeglar den specifika faunan kring olika högstubbar men metoden ger givetvis ingen direkt information om vilka arter verkligen utvecklas i en viss högstubbe. Antalet individer av vedlevande skalbaggar som fångades var 4913 fördelat på 195 olika arter. Av dessa är 27 arter rödlistade. Antalet vedlevande arter varierade från 25 till 57 mellan högstubbarna. Rödlistade arter hittades i alla fällor och antalet varierade mellan en och sju arter. Av dessa kan särskilt nämnas bokblombock, bokskogsrödrock och bokoxe som alla verkar ha starka populationer i området. Totalantalet arter var signifikant lägre vid de äldsta stubbarna än i de tre yngre åldersklasserna. Antalet rödlistade arter skiljde sig däremot inte mellan åldersklasserna. Vid de äldsta stubbarna fanns fler mulmlevande arter men färre färskved- och svamplevande arter än vid övriga stubbar. Det fanns inga signifikanta skillnader i artantal för artgrupperna mellan stubbar i solexponerat, halvöppet och skuggigt läge. Nio arter visade en preferens för solexponerade högstubbar, medan sex arter fångades främst vid skuggiga högstubbar. Fällestubbar i P-bestånd var mer solexponerade och mindre nedbrutna än fällestubbar i Nbestånd. Det fanns fler högstubbar inom 100 m runt fällestubbarna i N-bestånd (3,8) än i Pbestånd (2,0). Dessa skillnader är dock inte relaterade till några signifikanta skillnader i artantal för olika artgrupper mellan fällor i N- och P-bestånd. Ordinationsanalyser bekräftar att variabler kopplade till fällestubbarnas ålder och nedbrytning är viktigast för artsammansättningen, följt av variabler kopplade till ljusexponering. Högstubbarnas storlek, geografiska läge samt antalet högstubbar runt fällestubbarna hade relativt liten betydelse för variationen i de fångade skalbaggarnas artsammansättning och numerär. Vår studie visar att den vedlevande skalbaggsfaunan i Torups bokskog inte skiljer sig nämnvärt kring högstubbar i skyddade och brukade bestånd. Detta tyder på att de flesta arter rör sig fritt inom sammanhängande större bokskogar (100-1000 ha) och letar upp lämpliga vedmiljöer. Våra data tyder på att så länge det finns tillräckligt mycket död ved av rätt kvalitet är det av liten betydelse om denna finns koncentrerad i skyddade bestånd eller spritt över hela området. Data från mer fragmenterade bokskogar tyder dock på att många rödlistade lövskogsarter har svårt att sprida sig genom täta planterade granskogar. Den vedlevande faunan i undersökningområdet var anmärkningvärt rik med tanke på den låga tätheten av bokhögstubbar. Detta beror förmodligen på att vedfaunan även gynnas av ett stort antal mycket grova levande bokar med partier av död ved längs stammen och i trädkronorna. Dessutom finns relativt många ihåliga grova ekar och askar i området. En jämförelse med andra undersökningar tyder på att tätheten av högstubbar i brukade bokskogar bör vara åtminstone tre stycken per ha. För att utbudet av död ved ska bli så varierat som möjligt är det bra om högstubbar och lågor sparas i båda slutna och öppna bestånd. Högstubbar på föryngringsytor bidrar under några år med solexponerad ved medan det i skogsbryn och vissa skyddade bestånd bildas särskilt grova och därmed långlivade högstubbar. De senare får med tiden håligheter som utnyttjas av sällsynta mulmlevande arter, vilket är särskilt viktigt i helt bokdominerade områden utan inslag av andra hålträd. Våra resultat och andra studier tyder på att olika arter har olika tröskelvärden för död ved och att det därför inte finns ett särskilt tröskelvärde för en skogstyps vedlevande arter. Slutsatsen blir att det krävs en differentierad strategi med olika former av skydd och hänsyn. De minst krävande arterna kan överleva med den mängd och kvalitet av död ved som lämnas vid god generell hänsyn i produktionsskogen. För gruppen rödlistade arter i bokskog har emellertid volymer mellan 30-50 m3 /ha visats leda till tydligt ökat artantal. För att upprätthålla en sådan volym behöver ca 25% av den årliga tillväxten avsättas inom ett större bokskogsområde. De mest krävande arterna med specialiserade habitatkrav och låg spridningsförmåga behöver naturskogens mängd och dynamik av död ved och dessa arter kan endast skyddas med hjälp av större skogsreservat.

Published in

Arbetsrapport - Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap
2008, number: 36
Publisher: Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, Sverige lantbruksuniversitet

SLU Authors

• Brunet, Jörg

  • Southern Swedish Forest Research Centre, Swedish University of Agricultural Sciences
    

UKÄ Subject classification

Forest Science


Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/128815