Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2007

Inventering av hållning och uppfödning av viltfågel i Sverige

Wiberg, Sofia; Gunnarsson, Stefan

Abstract

I många europeiska länder håller man fåglar av vilda arter i fångenskap för uppfödning. En stor del av uppfödningen är för att öka den jaktliga avkastningen, men den är även till för att användas vid träning av fågelhundar och för att förstärka den naturliga populationen av vildfågel. I Sverige rör det sig framför allt om arterna fasan (Phasianus spp.), gräsand (Anas plathyrhyncos) och rapphöna (Perdix perdix), men uppfödning av andra arter såsom tjäder, orre, vaktel och ripa förekommer. Viltfågeluppfödning innebär att kycklingar eller ällingar föds upp i fångenskap under några veckor för att sedan släppas ut i naturen. Kycklingarna/ällingarna hålls i hus i början och får efter ca 1-2 veckor tillgång till voljär. Avelsfåglarna hålls i bur eller voljär, vilket också kan variera under avelssäsong och övrig tid av året. I Sverige har man hittills endast delvis känt till omfattningen av uppfödningen, och kunskaperna bland beslutsfattare och tillsynsmyndigheter har var varit begränsade. I Danmark sattes omkring 1,5 miljon uppfödda viltfåglar ut under 2004, och i Storbritannien uppskattas den årliga utsättningen av fasaner till omkring 40 miljoner. I Sverige är viltfågeluppfödning sparsamt reglerat i lagstiftningen och de lagar som finns är av generell karaktär. Danmark är det enda land i Skandinavien där viltfågeluppfödning detaljregleras i en egen föreskrift. Syftet med studien var att undersöka omfattningen av och rutinerna vid viltfågeluppfödning i Sverige, med fokus på djurhälsa och djurskydd. En enkätundersökning för verksamheten under 2005 genomfördes bland landets registrerade viltfågeluppfödare och besättningsbesök genomfördes på sex gårdar med viltfågeluppfödning under 2007. Vid besättningsbesöken noterades information om inhysningen, foder och vatten, nedsmutsningsgrad, smittskyddsrutiner, journalföring och sjukdomsprofylax hos kycklingar/ällingar och avelsfåglar. Dessutom gjordes en klinisk undersökning av 40 kycklingar eller ällingar. Under 2005 hölls det ca 131 000 fasankycklingar, 150 000 ällingar och 30 000 rapphönskycklingar av uppfödarna i detta material, och sammanlagt sattes ca 190 000 fåglar ut. Fåglarna utfodras uteslutande med kommersiellt foder, och omkring hälften av fasan- och rapphönskycklingarna får tillägg såsom t.ex. hackat ägg till fodret. Fiberfattig och lättsmält mat har satts i samband med förkortad tarm och sämre näringsupptagningsförmåga hos bland annat rapphöns. Änder har enligt enkätsvaren få sjukdomsproblem och behandlas i liten utsträckning med medicin. De i enkäten vanligast rapporterade sjukdomsproblemen hos fasan och rapphöns är symptom på gapmask och diarré. Omkring 75 % av fasan- och rapphönskycklingar avmaskas, och medel mot koccidier används till omkring 80 % av fasankycklingarna och ca 50 % av rapphönskycklingarna. Antibiotika används i omkring en fjärdedel av fasan- och rapphönsuppfödningarna. Hackning uppges vara vanligt förekommande, och förebyggande åtgärder i form av t.ex. näbbring används bland fasan- och rapphönskycklingar. Förekomst av hackning har enligt litteraturen ett nära samband med beläggningsgrad och miljöberikning. Vid besättningsbesöken fann vi tunn befjädring runt ögonen på ca 4 % av undersökta ällingar, och runt ögon och på halsen på ett fåtal, vilket skulle kunna vara en följd av att ällingarna hackar på varandra. Nästan 25 % av undersökta ällingar hade dessutom förhårdnader i huden under fötterna, vilket troligen berodde på underlaget. Djurägarna behöver engagera veterinärer och andra sakkunniga för konsultation i större utsträckning än i nuläget, något som kanske delvis måste initieras av näringen själv. Studien visar att det sannolikt finns behov av ett mer detaljerat regelverk och att fler undersökningar av hur uppfödningsförhållandena påverkar djurhälsa och djurskydd bör göras. De områden där vi anser att den vetenskapliga kunskapen behöver öka är: • Inhysning av avelsfåglar • Hälsostatus hos avelsfåglar • Miljöberikning hos ällingar och avelsänder • Hälsa hos kycklingar/ällingar – fötter hos ällingar, möjlig hackning bland ällingar • Medicinanvändning • Kontakt och utfodring efter utsättning

Keywords

viltfågel; viltfåglar; fasan; rapphöns; gräsand

Published in

Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa)
2007, number: 17
Publisher: SLU