Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2002

Värphöns i lågbeläggningssystem

von, Wachenfelt Hans; Odén, Kristina; Gunnarsson, Stefan

Abstract

Följande delstudier har ingått i en fältundersökning av värphybrider i lågbeläggningssystem i Götaland och Svealand: · Klimat och miljöstudier. · Dokumentation av förekommande typer av hönsinredningar, storlek och utbredning av gödselbingar och ströbäddsytor, värpreden, sittpinnar, vatten- och fodersystem. · Dokumentation av djurhälsoläget i form av djurens rörelsemönster i respektive stallutförande och förekommande frekvens av kannibalism, hackning, fjäderplockning, fothälsa, koccidios, hull, hudskador, inälvsmask, medicinering, bröstbensdeformationer, kvalsterförekomst, kamstatus, bakteriella sjukdomar, dödlighet och salmonella. · Arbetsmiljö inne i stallutrymme, utrymningsvägar, ägghantering, fönsterförekomst och belysningsgrad samt yttre miljö. I undersökningen har 18 stallavdelningar ingått. Sextioen procent av stallarna bestod av lågbeläggningssystem med 7 höns/m2, 11 % hade lågbeläggningssystem om 9 höns/m2 och 28 % hade ekologisk produktion. De 18 stallenheter som deltog i undersökningen var geografiskt spridda över Götaland och Svealand, 14 i temperaturzon A och 4 st i zon B. 22 % var uppförda som höghus, resterande var samtliga byggda som låghus för att användas som hönshus. 22 % av stallarna var byggda med träregelväggar medan 44 % hade betongväggar och 12 % lättbetongväggar. 22 % av stallarna hade annan väggkonstruktion. Åldersfördelningen var 5 stallar från 1930-talet och äldre, resterande 13 stallar var byggda från 1970 och framåt. Tre stallar var utrustade med undertrycksventilation där till- och frånluftsdon var inköpta från postorderfirmer. I resterande stallar bestod utrustningen av systeminstallationer. Inget stall av de som hade utgödsling hade gödselgasfläkt eller avstängningsanordning i kulverten. Endast två stallar använde tillsatsvärme under året medan inget stall var försett med fast värmeinstallation. Den största skillnaden i isoleringsgrad mellan äldre och nya stallar återfanns i anslutningen mellan golv- och väggkonstruktion, dvs i yttre randfältisoleringen samt även i väggisoleringen. Risk för kondensutfällning i dessa byggnadsdelar medför att ströbäddarna blir mer svårskötta vilket var mest markant i ombyggda före detta kostallar. Bland stallarna fanns det en avelsbesättning, resterande var produktionsbesättningar. Den dominerande hybriden var LSL och vid förfrågan om val av nästa hönshybrid låg LSL väl till bland de uppfödare som haft den. Insättningsåldern var 16 veckor för samtliga besättningar. 89 procent av äggproducenterna tillämpade ¨allt in allt ut¨. Vid förfrågan om vilka krav de som äggproducenter ställde på hur uppfödningen av värphybriderna gick till svarade 33 % att de inte hade eller kunde ställa några krav. På frågan om vilka krav de skulle ställa vid inköp av nästa hönsomgång visade det sig att flera hade intresse av att ta del av hur uppfödningen går till och om möjligt erhålla samtliga höns från samma inköpsställe. Endast en av de tillfrågade - 8 - besättningsägarna uppgav att kvalsterfrihet var ett krav, samtidigt som 61 % uppgav att de hade problem med kvalster. Gödselbinge- och ströbäddsarean varierade mellan ca 80-95 % av den totala golvarean i djurutrymmet. Som strömedel använde ca 70 % av äggproducenterna kutterspån, de resterande använde halm eller i några fall blandningar av kutterspån, halm och sand. Ströbäddsbredden var i medeltal 2,3 m och varierade mellan 1,35 till 7,7 m. De flesta fyllde på ströbädden efterhand och tog bort eventuella klumpar. I vissa fall byttes bädden ut regelbundet eller vid behov, ofta om den var belägen längs en yttervägg. Av ströbäddarna var 67 % torra resterande hade kokor och hela kakor. De undersökta stallarna hade i medeltal en bingarea om 50 % av golvarean. Gödselbingarnas konstruktion utgjordes till ca 80 % av Vencomatic och Jansen system med en medellutning av 5 % och en medelhöjd på den lägsta bingdelen om ca 630 mm över ströbäddsytan. 39 % rengjorde gödselbingen via underliggande utgödsling varje dag, resten gödslade ut först efter värpomgångens slut. Vid sittstångställningar var i allmänhet spaltgolvet svårrengjort. Hos 44 % av stallarna förekom stegar av olika slag för att djuren skulle kunna ta sig upp från ströbädden till gödselbingen. En del hade också återkommande problem med att gödseln inte trillade igenom spalten på bingen. På gödselbingarna fanns utrustningar för både foder och vatten. Fodertilldelningen utgjordes uteslutande av rundgående kedja i tråg. Fodertråglängden per höna uppgick till i medeltal 0,044 m. Djurens sittpinnar var i 90 % av fallen placerade direkt på bingen, utförda i trä och placerade på ca 300 mm avstånd från varandra. Medellängd för varje höna var 0,23 m. Nipplar användes uteslutande som vattentilldelningsutrustning till hönsen. I 17 % av stallarna hade producenterna försett nipplarna med spillvattenkoppar. Medelantalet hönor per nippel var 10 st. Antal djur per kollektivvärprede var i medeltal 43. Över 80 % av de tillfrågade producenterna ansåg att ströbädden utnyttjades väl av hönsen genom att de kunde sprätta och picka i den. De ekologiska producenterna försåg hönsen med hö, morötter och snäckskal i ströbädden, dessutom hade de tillgång till utevistelse då vädret tillät. Även de inre avdelningarna fick tillgång till utevistelse genom landgångar över värpredena. Hönsens möjlighet till att sitta, fördela sig och utnyttja ytorna upplevdes som goda. Ägginsamlingsystemen var helautomatiserade i samtliga djurutrymmen och till 95 % även utanför. För att undvika golvägg tillämpade hälften av producenterna uppstängning av hönsen på gödselbingen vid uppvärpningen. Några styrde även upp hönsen från ströbädden på bingen genom att släcka och tända ytterrad och innerrad med 1/2 timmes intervall. Det kunde inte statistiskt beläggas att uppstängning påverkade antalet golvägg med hänsyn tagen till hybridtyperna i undersökningen. På frågan om kannibalism förekom svarade 67 % av producenterna direkt nej och 22 % att det var väldigt lite förekommande. Hackning hade 61 % inget problem med medan 33 % angav varierande skäl som ranglåga höns, variation i fodret och bruna hybrider. Hos några - 9 - var fjäderplockning mer allmänt utbrett (44 %) och orsaken till fjäderplockning ansågs vara densamma som för hackning. Koccidios uppfattades inte som något problem av ca 90 % av producenterna. Om hönsen överlag klarade av att bíbehålla hullet under pågående värpperiod svarade 56 % av producenterna att det inte var något problem. Hudskador uppfattades inte heller som något problem då skadeorsakerna (foderkedjor, motorer) tagits bort. Inälvsmask hade 67 % av besättningarna inget problem med. En producent uppgav att problemet existerade och ytterligare en hade haft problem med inälvmask hos djuren. Ca 90 % av besättningarna uppgav att de inte använde mediciner, resterande hade ej svarat på frågan. Bröstbensdeformation och bakteriella sjukdomar var ovanligt. Däremot svarade 61 % att de hade kvalsterproblem. Olika behandlingar hade provats som kiselbehandling, rovkvalster och Puritas under värpperioden och insektsmedel plus diesel mellan om-gångarna. Samtliga besättningar var med i den frivilliga salmonellakontrollen. Arbetsmiljön uppfattades som positiv i de stallar som byggts det sista årtiondet. Dessa stallar hade byggts helt utifrån den produktionsform som där idag bedrivs. Dörrplaceringar och transport- och hanteringsgångar har inte blivit föremål för kompromisser. Möjligheten till god överblick var positiv genom lättare djurkontroll och snabbare upptäckt av sjuka djur. Med de öppningsbara redena bedömdes inte arbetet med redeskontroll och service som besvärligt. De äldre stallarna upplevdes mycket mer tungarbetade och ofta fanns flera kompromisser som försvårade överblick och djurkontroll, byte av ströbädd, dålig värmebalans, utrymning vid slakt. Arbetstiden per kg ägg blev av dessa skäl högre i de gamla stallarna. Olycksfallsrisker upplevdes inte som stora för skötare däremot kunde hönsen löpa risk att fastna i stängningsgrindar till redena. Däremot angavs luftkvaliten som besvärande av några av producenterna. Utrymningsvägarna var fler och inom kortare avstånd från varandra i de ekologiska besättningarna. Sju stallar hade ett dörravstånd mindre eller lika med 15 m, 4 stallar hade ett dörravstånd mellan 15-30 m och 7 hade mer än 30 m till närmaste utrymningsväg. I undersökningen framkom att flertalet producenter var mycket försiktiga med ljusstyrkan inuti stallarna. Investeringskostnaden i kr per hönsplats var i medeltal 334 kr i nyproduktion medan ombyggnad av befintliga byggnader i medeltal uppgick till 138 kr/hönsplats. De konventionella besättningarna hade en arbetsförbrukning i medeltal om 330 timmar per 1000 hönor och omgång (78 v) medan de ekologiska besättningarna kom upp i 394 timmar per 1000 hönor och omgång (76 v), dvs ca 19 % mer. De konventionella besättningarna hade i medeltal en äggproduktion om 20 kg ägg per höna mot 18 kg per höna hos de ekologiska besättningarna. Dödligheten var i medeltal 5,2 och 4,6 % för konventionella respektive ekologiska besättningar. Resultaten visar att de stallar som har regelbunden utgödsling ligger på en NH3-nivå vid vinterförhållanden som understiger 30 ppm vid den dimensionerande utetemperaturen - 10 - vintertid. Hos flertalet av stallarna med långvarig gödsellagring i stallutrymmet översteg NH3-nivån 50 ppm. Ett stall klarade det hygieniska gränsvärdet oavsett årstiden. Identifierade faktorer som påverkar ammoniakavgången är till exempel utgödslings- och ventilationssystem. Medelvikten var för bruna hybrider 1887 g ±296 (1 SD) och för vita hybrider 1844 g ±194 (1 SD). I de värphönsflockar som undersöktes var medianvärdet för hönor vid normalt hull 98 % (min. 52 % och max. 100 %). Två flockar på samma gård noterades ha kraftigt avmagrade hönor, 18 % resp. 2 % och i dessa flockar noterades även att 28 % resp. 20 % av djuren var magra. De flockar, som hade flest antal hönor som bedömdes vara magra eller mycket magra, hade även den största spridningen av kroppsvikten 381 g, resp. 329 g. Medianvärdet för normal bröstbenskam var 82 %, och 10 % (median) av hönorna hade lindrig eller måttlig bröstbensdeformation. I två av flockarna hade 8 respektive 6 % av hönorna kraftig bröstbensdeformation, dvs mer än 1 cm, vilket var 2 %eller lägre än i de övriga flockarna. I två av flockarna förekom bursit (slemsäcksinflammation) i huden över bröstbenskammen, med 35 % respektive 10 %. I två flockar hade mer än 2 % av hönorna för lång över- eller undernäbb, vardera hade 4 % respekt 2 %. Alla djur i alla flockar hade normala munvinklar och mindre än 3 % av djuren hade anmärkningar på ögat. I en flock hade 9 % av djuren skada på ögonlocket, men i övrigt förekom maximalt 2 % av ögonlocksanmärkningar. Kamstorleken var överlag normal eller stor, och i fyra flockar hade 10 % eller fler av hönorna liten kam. I två av de flockar som hade flest djur med liten kam var även andelen magra eller kraftigt magra höns även förhöjd. Förekomsten av hudförändringar på kammen; en median av 48 % av hönorna hade inga anmärkningar (min. 17 % och max. 76 %). Vanligast förekommande förändring var måttliga hackskador (median 41 %, min. 16 % och max. 66 %), därefter rivskador (median 6 %, min. 1 % och max. 19 %) och kraftiga hackskador (median 2, min. 0 % och max. 18 %) och sprickbildningar (median 1 %, min. 0 % och max. 10 %). Medianvärdet för normal kamfärg var 100 % och i två flockar förekom hönor med bleka kammar, 2 % resp. 3 %. I alla flockar förekom hönor som hade nakna områden > 5 cm i diameter på området mellan vingarna, gumpryggen, vingarna, stjärten, bröstet eller buken. Mest fjäderskador förekom på stjärten och där medianvärdet för ¨Normal¨ befjädring var 2 % (min. 0 % och max. 12 %). Därnäst kom gumprygg och vingpennor med båda ett medianvärdet för ¨Normal¨ befjädring på 14 % (min. 2 % resp. 0 % och max. 62 % resp. 69 %). Medianvärdet för normal hud på gumpryggen var 98 %, men tre flockar hade mer än 5 % förekomst av rivskador (10 %, 22 % resp. 55 %). Tre flockar hade mer än 5 % förekomst av hackskador på gumpryggen (6 %, 8 % resp. 10 %). En flock hade 16 % förekomst av hackskador på vingarnas ovansida, vilket ej noterades i någon annan flock. Medianvärdet för normal hud var 100 % för övriga kroppsdelar och inga hönor hade hudförändringar på huvudet, baksidan av halsen eller framsidan av halsen. Måttligt nedsmutsad fjäderdräkt noterades hos hönor i sju flockar, median 2 % (min. 0 % och max. 12 %), men det registrerades ingen höna med kraftigt nedsmutsad fjäderdräkt. I tre flockar, som härrörde från samma besättning, förekom att mer än två procent av hönorna hade nedsmutsade klor, det var framför allt en flock där 42 % av djuren hade färsk - 11 - gödsel på klorna. I samma flock hade 4 % av hönorna små eller stor klumpar av intorkad gödsel på klorna. Långa klor förekom hos 4 % av hönorna (min. 0 % och max. 44 %), men mycket långa klor (> 25mm) förekom inte i någon besättning. Brutna klor förekom hos 2 % av djuren (min. 0 % och max. 22 %). Medianvärdet för normala trampdynor var 80 % (min. 23 % och max. 94 %) och den vanligaste förändring på trampdynan var s.k. liktornsbildningar med median om 8 % (min. 0 % och max. 58 %). Akut eller kronisk pododermatit (bumble foot) förkom i enstaka flockar upp till 16 %. Om fotskadorna akut eller kronisk pododermatit samt liktornsbildningar summerades och jämfördes för vita och bruna hybrider; var fördelningen av skador 6 % för bruna hönor och 26 % för vita hybrider med en signifikant skillnad (p<0,0001, Chi2). I två av flockarna förekom mer än 2 % av hönorna som hade förändringar i området runt kloaken, dessa förändringar var lesioner eller hackskador. Inga hönor med kloakframfall förekom. Medianvärdet för ren kloak var 96 % (min. 64 % och max. 100 %) och urinsyra (median 4 %; min. 0 % och max. 36 %) var den vanligaste anledningen till att kloaken ej var ren

Published in

Specialmeddelande / Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för jordbrukets biosystem och teknologi (JBT)
2002, number: 237
Publisher: Sveriges Lantbruksuniversitet, inst. för jordbrukets biosystem och teknologi