Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2011

Kontinuitetsskogar och hyggesfritt skogsbruk. : Slutrapport för delprojekt naturvärden

Dahlberg, Anders

Abstract

På uppdrag av regeringen genomför Skogsstyrelsen från 2005 projektet "Kontinuitetsskogar och hyggesfritt skogsbruk". Denna rapport redovisar resultaten från delprojektet naturvärden som utrett 1) begreppen kontinuitetsskog och kontinuitetsberoende, 2) vilka naturvärden som finns i kontinuitetsskog, 3) förekomsten av kontinuitetsskog nationellt och regionalt samt 4) delvis också tolkat hur hyggesfri respektive konventionell skogsskötsel påverkar naturvärden knutna till kontinuitetsskog. Skogsstyrelsen definierade 2004 kontinuitetsskog, k-skog, som skog som varit kontinuerligt trädbevuxen sedan 1700. Syftet var att identifieringen av skogar med höga eller potentiellt höga naturvärden1 skulle underlättas med hjälp av lokal skogshistoria snarare än artinventeringar. K-skogar har som regel betydligt högre naturvärden än skogar som uppkommit efter kalavverkning. Det finns dock olika tolkningar av vad som menas med kontinuitet och kontinuitetsskogar liksom om och på vad sätt arter är beroende av kontinuitet. K-skogar behöver inte alltid innehålla höga naturvärden och höga naturvärden kan också finnas i skogar utan lång skoglig kontinuitet. Det fanns därför ett behov av att förtydliga vad kontinuitet är och vilken betydelse kontinuitet och kontinuitetsskogar har för biologisk mångfald. Bakgrund Slutavverkning är den skogsbruksåtgärd som mer än andra påverkar biologisk mång-fald i skog. Införandet av trakthyggesbruk i stor skala i Sverige från 1950- talet har medfört att ett stort antal skogslevande arter missgynnats, blivit ovanligare och i många fall rödlistats. Gemensamt för dessa arter är att de har speciella miljökrav som dåligt eller inte alls tillgodoses i modernt brukad skog. De är ofta svårspridda och ibland långlivade. Det gäller framförallt många kryptogamer och insekter, men även vissa kärlväxter och andra djur. Dessa arter har sina rikligaste förekomster i skogar som ännu inte trakthyggesavverkats. Oftast har dessa skogar under lång tid i varierande grad brukats extensivt i form av t.ex. dimensionsavverkning och plockhuggning och är bara undantagsvis naturskogsartade i betydelsen minimal mänsklig påverkan. Dessa skogar har haft en lång kontinuitet av levande träd, grov död ved och olika skogsmiljöer. I takt med att en allt större andel av skogslandskapet omfattas av trakthyggesbruk minskar förekomsten av naturvärden som är knutna till dessa miljöer. Situationen har förvisso förbättrats genom ökande arealer områdesskyddad skog och de senaste 20 årens förbättrade miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder. Sammantaget minskar dock arealen k-skogar och därmed lämpliga skogsmiljöer för naturvärdesarter betydligt mer än vad som skyddas och nyskapas. Grundprincipen för skogsarters fortlevnad är enkel: de måste finnas i livskraftiga populationer och ha kontinuerlig tillgång på lämplig miljö. I takt med att mindre areal k-skog återstår kommer därför de skogar som inte trakthyggesavverkats att få en allt större betydelse som refugier och spridningskällor för missgynnande arter.

Alla arter kontinuitetsberoende Alla arter är beroende av att det kontinuerligt finns lämplig livsmiljö inom spridningsbart avstånd. De måste dessutom finnas i tillräckligt stora populationer i landskapet för att spridning och etablering skall lyckas. Artmångfalden i en skog beror därför inte bara på vilka arter som funnits och finns just i en speciell skog, utan också på vad som funnits och finns i det omgivande landskapet. Det som komplicerar begreppet kontinuitet något är att det består av två faktorer: dels (1) att det tar tid för arter att spridas och etablera sig, dels (2) att olika skogsmiljöer tar olika lång tid att utvecklas. Arter som har lång generationstid och dålig spridningsförmåga behöver lång tid för att kunna etableras. De är spridningsbegränsade. För dessa arter är kontinuitet på beståndsnivå viktig och med ökande fragmentering ökar betydelsen. För arter som är mer lättspridda är förekomsten och kontinuiteten av lämpliga miljöer på landskapsnivå viktigare. Dessa arter begränsas främst av tillgängligheten på lämpliga miljöer. Även för dessa arter ökar betydelsen av kontinuiteten på beståndsnivå i takt med att skogslandskapet fragmenteras. I ett större tidsperspektiv är inte enskilda skogar avgörande för förekomsten och frekvensen av arter, utan den långsiktiga och kontinuerliga tillgången av lämpliga miljöer på landskapsnivå. Men i dagens skogslandskap är förekomsten av skogar med naturvärden avgörande för att många arter skall kunna fortleva och spridas. Trakthyggesbruk försämrar starkt förutsättningarna dessa arter. Betydelsen av k-skogar skall ses i perspektivet att de grundläggande principerna för att förvalta naturvärden är (1) att utgå från var naturvärdena faktiskt finns och (2) att se till att de miljöer som naturvärden är knutna till kontinuerligt finns och nyskapas i tillräcklig mängd. Utvecklad definition av kontinuitetsskog Skogsstyrelsens ursprungliga definition tog som utgångspunkt att en kontinuitetsskog skall ha en dokumenterad trädkontinuitet på minst 300 år som ett indirekt mått på höga naturvärden. Denna kontinuitet är dock svår att dokumentera och har främst kommit att uttolkas som äldre skog med få eller helst inga tecken av mänsklig påverkan, dvs. skog med höga inslag av naturskogselement. Syftet med begreppet är dock inte själva företeelsen k-skogar, utan att hitta skogar med faktiska eller potentiellt höga naturvärden. Förekomsten av naturvärdesarter (rödlistade och signalarter) är inte heller direkt relaterad till om ett skogsbestånd skogsbrukats eller inte, utan snarare om det kontinuerligt funnits levande träd, död ved och lämpliga skogsmiljöer på platsen och i det omgivande landskapet. Det avgörande för hur värdefull en skog är för biologisk mångfald är därför inte om skog kallas kontinuitetsskog, naturskog eller någonting annat, utan om det faktiskt finns höga naturvärden där eller inte. Detta beror både på skogens och på det omgivande landskapets historia. Denna rapport rekommenderar därför att k-skog definieras mer konceptuellt som: Skog som innehåller naturvärdesarter vars förekomst förklaras av att det under lång tid funnits lämpliga skogsmiljöer och substrat i just denna skog eller i dess närhet.

Vilka arter finns i k-skog? Många skogslevande naturvärdesarter har sina starkaste, ibland enda, förekomster i k-skogar, eftersom de under miljontals år utvecklats i och anpassats till naturskogsartade miljöer och dessas dynamik. Det gäller i synnerhet långlivade och svårspridda arter liksom arter som är knutna till skogsmiljöer som inte eller bara begränsat skapas med trakthyggesbruk. Till skillnad från modernt brukade skogar har k-skogar hög grad av trädkontinuitet. De innehåller ofta miljöer med naturskogselement som tagit lång tid att utvecklas. De har därmed ett större biologiskt arv av arter. K-skogar är även ett resultat av att arter under lång tid kunnat spridas in och etableras från det omgivande landskapet. Minst 20 % av skogslevande växter, djur och svampar bedöms missgynnas och minska som följd av modernt skogsbruk. Areal kontinuitetsskog Hur stor areal k-skog det finns i Sverige beror helt på hur begreppet k-skog definieras. Skogsstyrelsens tidigare definition uttolkades med hjälp av uppgifter från riksskogstaxeringen att omfatta äldre skog med låg grad av mänsklig påverkan till 1.8 milj. ha. I denna rapport definieras istället arealen k-skog att omfatta skogar som inte har varit kalavverkade och omfattar merparten av alla skogar uppkomna innan trakthyggesbruket infördes i stor skala under 1950-talet. Trakthyggesbruk har dock tillämpats lokalt-regionalt sedan slutet av 1800-talet, framförallt runt bergsbruken i Bergslagen. Den sammanlagda arealen skog som inte trakthyggesavverkats uppskattas till att omfatta minst 6 miljoner ha. Med hjälp av uppgifter från riksskogstaxeringen och fjärranalys genomförd av Metria redovisas var i landet dessa skogar är belägna och av vilka skogstyper de består. Hyggesfritt skogsbruk och naturvärden Hyggesfri skogsskötsel innebär precis som trakthyggesbruk inte per automatik att naturhänsyn och därmed förutsättningarna för önskad biologisk mångfald blir bra eller dåliga. Det beror snarare på omfattningen och utförandet av miljöhänsynen. Det är inte avverkningssättet eller skötselmetoden i sig som arter reagerar på utan snarare på om, i vad grad och hur mycket lämpliga miljöer som kommer att återstå och med tiden nyskapas. Ofta är områdesskydd det bästa, ibland det enda, sättet att långsiktigt säkerställa och förvalta den fortsatta existensen av naturvärdesarter. Nyckelbiotoper som sparas frivilligt är ett värdefullt komplement genom att det säkerställer små, men många områden med höga naturvärden där arter kan fortleva och spridas ifrån. Övriga frivilliga avsättningar som innehåller naturvärden och är långsiktiga kan även de vara värdefulla. För vissa arter kan naturvårdsinriktad skötsel vara en bra lösning. Trakthyggesbruk, i synnerhet kalavverkning, innebär en stor omställning och missgynnar i princip alla skogslevande naturvärdesarter. En bra generell miljöhänsyn vid avverkning bidrar dock till att vissa naturvärdesarter i viss omfattning kan klara hyggesfasen, då det ger en viss kontinuitet av levande träd och död ved. De arter där detta ger bättre förutsättningar är främst insekter som gynnas av störning och solexponering. Däremot gäller det inte arter som är knutna till trädkontinuitet och mer skuggiga förhållanden.Hyggesfria metoder innebär ett kontinuerligt trädskikt som möjliggör för många långlivade arter, framförallt mykorrhizasvampar och hänglavar, att överleva och fortleva efter avverkning. Överlevnaden av mykorrhizasvampar är i princip proportionell till hur många träd som blir kvar efter en avverkning. Förekomsten av hänglavar kan till och med gynnas av ökad ljustinstrålning om träd med hänglavar lämnas kvar. Även många arter mossor, insekter, fåglar och kärlväxter bedöms klara sig bättre vid hyggesfritt skogsbruk än vid trakthyggesbruk. Däremot bedöms påverkan på vedlevande arter vara likartad eftersom mängden grov död ved inte kommer att skilja sig. Hyggesfritt skogsbruk innebär i regel att maskinell markberedning ej utförs. Markberedning medför ofta att merparten av den grova döda veden förstörs. Samtidigt kommer dock skogsmaskiner att köra fler gånger i hyggesfria bestånd, vilket medför sönderkörning av ved. Slutresultatet bedöms därför vara likartat. I båda fallen kommer omfattningen och kvalitén på lämnad miljöhänsyn att vara avgörande. Sammanfattningsvis bedöms hyggesfritt skogsbruk ge bättre förutsättningar för många naturvärdesarter, i synnerhet för mykorrhizasvampar och hänglavar. De bedöms klara en avverkning bättre än vid traditionellt trakthyggesbruk, under förutsättning att god miljöhänsyn lämnas. Men hyggesfritt skogsbruk är inget alternativ till områdesskydd, naturvårdsinriktad skötsel eller frivilliga avsättningar för att gynna skogens biologiska mångfald. Däremot kan hyggesfritt vara ett effektivt kompletterande verktyg för att minska negativa effekter på mark som skall brukas.

Published in


Publisher: Skogsstyrelsen