Skip to main content
Report, 2006

Vägar till lönsam nöt- och lammköttsproduktion

Kumm, Karl-Ivar

Abstract

Vägar till lönsam dikobaserad nötköttsproduktion och lammköttsproduktion undersöks i två planeringssituationer. I ”Billiga befintliga resurser” antas att det finns lämpliga byggnader, stängsel och maskiner utan lönsam alternativ användning samt eget arbete och kapital med låg alternativkostnad. Vid ”Nya resurser och marknadspris” krävs investering i nya byggnader, stängsel och maskiner samt lantarbetarelön för insatt arbete och låneränta till insatt kapital. I grundkalkylen för båda planeringssituationerna antas att markens alternativkostnad är noll, att handjursbidragen är borta och att 40 % av betesarealen är naturbetesmark med grundersättning och gårdsstöd. Resten är åkerbete. I känslighetsanalyser undersöks konsekvenserna av bl.a. förändrade arbets-, mark-, kapital- och byggnadskostnader samt olika köttpriser, räntenivåer, miljöersättningar och djurbidrag. Kalkyler upprättas för olika kalvnings- och lamningstidpunkter, olika modeller för vidareuppfödning av avvanda kalvar och olika slakttidpunkter för ungnöt och lamm. Kalkylerna innefattar också grovfoderodlingen till djuren. Odlingen kan bedrivas intensivt med handelsgödsel, flera vallskördar per år och högt betestryck, eller mera extensivt. Resultaten visar att man med billiga befintliga resurser kan få en tillfredsställande lönsamhet även i relativt små besättningar (t.ex. 20-30 dikor eller 50-100 tackor). Kan man ha mera djur inom ramen för billiga befintliga resurser förbättras lönsamheten särskilt om man har hög miljöersättning för naturvårdsbete eller ekologisk produktion. Vid ”Nya resurser och marknadspris” uppnås inte full kostnadstäckning i grundkalkylen ens i de största undersökta besättningsstorlekarna (400 dikor eller 800 tackor). Men om man lyckas halvera de normala nybyggnads¬kostnaderna eller erhåller hög miljöersättning för naturvårdsbete eller ekologisk produktion uppnås full kostnadstäckning med 100-200 dikor, lika många årsproducerade slaktungnöt eller 400-500 tackor. I ännu större besättningar kan man även uppnå vinst. Det är dock få svenska gårdar som har arealunderlag för så stora besättningar. Vid 70 % reduktion av byggnadskostnaderna i kalvproduktionen och storskalig slutuppfödning i ”feedlots” anpassade till svenska miljö- och djurskyddskrav skulle man kunna få full kostnadstäckning med 100 kor även vid grundkalkylens miljöersättning. Det ekonomiska resultatet försämras om man går från en väl fungerande produktion med billiga befintliga resurser och t.ex. 50 dikor, 50 slaktungnöt eller 100 tackor till 200 dikor, 200 slaktungnöt eller 400 tackor som kräver konventionell nybyggnad, lånat kapital och lantarbetarelön. Relativt små besättningar med billiga befintliga resurser är särskilt konkurrenskraftiga när det gäller kor, kvigor och stutar med två övervintringar. När det gäller slutuppfödning av tjurar med endast en stallperiod före slakt är större besättningar med nya resurser mera konkurrenskraftiga. Vid miljöersättning till bete och vall samt tillgång på mark utan lönsam alternativ användning ger extensiv odling billigare grovfoder än intensivare produktion med handelsgödsel, flera vallskördar per år och högt betestryck. Vid krav på lantarbetarelön för insatt arbete och låneränta på maskininvesteringar är det i normala gårdsstorlekar billigare att anlita maskinring eller maskinstation i foderodlingen än att ha egna maskiner. Extensiv nötköttsproduktion kräver mycket stora arealer i de besättningsstorlekar som fordras för full kostnadstäckning. Detta problem kan eventuellt lösas genom att transportera betesdjur till marker långt från hemgården. På detta sätt kan det också vara möjligt att öka miljöersättningarna genom att beta särskilt värdefulla marker som annars skulle bli ohävdade. Omvandling av skog till betesmark efter slutavverkning kan också bidra till arealunderlag för lönsam köttproduktion. Skulle spannmålsodling åter få bättre lönsamhet eller energiodling god lönsamhet ökar markens alternativkostnad. Detta kan få katastrofala följder för den arealkrävande dikobaserade nötköttsproduktionens lönsamhet. Intensiv lammkötts¬produktionen skulle inte drabbas lika hårt. Risken att ökade framtida markkostnader försämrar kött¬produktionens lönsamhet torde vara mindre om den baseras på marginell åker och tidigare skogsmark i skogsbygder än om den baseras på slättbygdsåker. Vid nuvarande prissättning på lammkött har produktion för slakt under vår och sommar bättre lönsamhet än produktion för slakt under hösten utom på gårdar med stor tillgång på naturbetesmarker men brist på byggnadsutrymme. På sådana gårdar har höstlammsproduktionen med gotlandsfår bättre lönsamhet tack vare större beteskonsumtion och mindre krav på byggnadsyta. Höstlammsproduktion med miljöersättning för ekologisk djurhållning kan också vara ett mycket konkurrenskraftigt alternativ. En förutsättning är dock att höstlammen växer tillfredsställande på naturbetesmarken och i den ekologiska produktionen. Kombinerad vår- och sommarlammproduktion har bättre lönsamhet än specialiserad vårlamm¬produktion tack vare bättre utnyttjande av byggnadsutrymmet. Vid den specialiserade vårlammsproduktionen måste byggnaderna vara så stora att de rymmer alla nästan slaktfärdiga lamm samtidigt på våren. Vår- och sommarlammproduktion i en heltidsbesättning kan ge 400 000 kr per år i arbetsersättning om man lyckas bygga mycket billigt och nuvarande lammpriser vår och sommar består. Motsvarande för dikor inklusive slutuppfödning är av samma storleksordning om nuvarande handjursbidrag bibehålls, men blir lägre om detta bidrag frikopplas från produktionen. Frikopplas handjursbidragen kommer det att krävas mycket låga byggnadskostnader och mycket stora besättningar eller mycket höga miljöersättningar för att bygga upp nya lönsamma nötköttsbesättningar. Det finns en tendens till att sommarkalvning har bättre lönsamhet i produktion som kräver nybyggnad medan vinterkalvning, som kräver större byggnadsutrymme per ko, är bättre vid tillgång på byggnader utan lönsam alternativ användning. Slutuppfödning av tjurar har bättre lönsamhet än stutar vid ”Nya resurser och marknadspris” tack vare mindre behov av byggnadsyta, kapital och arbete. Vid ”Billiga befintliga resurser” är tjurar och stutar likvärdiga i grundkalkylen medan stutar är bättre i denna planeringssituation om man har mycket naturbetesmarker. Ekologisk produktion med slutuppfödning av stutar har god lönsamhet vid ”Billiga befintliga resurser” och i större besättningar vid ”Nya resurser och marknadspris”. I mindre och medelstora besättningar är det lönsammare att specialisera sig på dikor och sälja avvanda kalvar medan integrerad produktion med kor plus slutuppfödning är lönsammare i större besättningar

Published in

Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa)
2006, number: 11
Publisher: Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Sveriges lantbruksuniversitet

Authors' information

Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Animal Environment and Health

UKÄ Subject classification

Animal and Dairy Science

URI (permanent link to this page)

https://res.slu.se/id/publ/9588