Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Abstract

Fångst och transport av ål nedströms vandringshinder används som bevarandeåtgärd, främst för att minska dödligheten i vattenkraftverk. I vilken utsträckning hanteringen påverkar vandringsbeteendet och på lång sikt även påverkar reproduktionen är dåligt känt. Undersökningens syfte är att genom märkning följa ålar som genomgått fångst och transport, både i närområdet och under den marina fasen av lekvandringen. Målet är att över en längre tidsperiod jämföra beteendet hos transporterade ålar med ålar som inte blivit transporterade.Försöksupplägget var att märka ålar med interna akustiska märken och externa satellitmärken i fyra experimentgrupper:1. En referensgrupp, fångad och utsatt utan transport vid Utlängan i Hanöbukten. 2. En grupp transporterad från Vänern till Göta älv. 3. En grupp transporterad från Glan till Bråviken. 4. En grupp transporterad från Mälaren till västkusten.Grupp 2 och 3 ingår i pågående åtgärder för att minska dödligheten i respektive avrinningsområde. Grupp 4 avsåg att studera effekten av fångst och transport mellan avrinningsområden.I vardera gruppen märktes 25 ålar med akustiska märken och 20 med satellitmärken. Passage av de individuellt kodade akustiska märkena registrerades under ett år vid fast utplacerade lyssnarkedjor i respektive utsättningsområden och i Östersjöns utlopp. Satellitmärkena var programmerade att lösas ut från ålen efter ett år och då sända lagrade data om simdjup och temperatur till Argos Global Satellite System.Resultaten av de akustiska märkningarna visar att beteendet under övergången från sötvatten till den marina miljön var kritisk, vilket innebar att försöksupplägget hade begränsningar. Registrering av de akustiskt märkta ålar från Vänern och Mälaren som sattes ut i Göta älv, gjordes bara i nedre delen av älven. En kontinuerlig övervakning som kunde visa i vilken utsträckning och hur länge ålarna blev kvar i estuariet saknades. Även referensgruppen saknade kontinuerlig akustisk övervakning av närområdet. Utsättningen i Bråviken hade bättre förutsättningar genom en kedja lyssnarbojar i yttre delen av fjärden. Alla försöksgrupper visade dock att en hög andel övervintrade nära utsättningsplatsen och även att många fortfarande var kvar när projektet avslutades. Skillnaden i förutsättningar gör emellertid att en detaljerad jämförelse mellan referens- och försöksgrupper inte går att göra. Ingen klar skillnad observerades mellan utsättning i samma avrinningsområde (grupp 2), och transport mellan avrinningsområden (grupp 4).Den stora andelen övervintrare tycks också förklara det oväntat stora databortfallet för satellitmärkningen. Endast cirka hälften av märkena registrerades av Argossystemet och av dessa gav 65 % alltför fragmenterade data för en säker analys. En stor andel märken utlöstes i närheten av utsättningsplatsen. Strandade och upphittade märken visade att övervintringen skett på så grunt vatten att sändning startade, men utan att märket kommit upp till ytan och kunde få kontakt med satelliterna. Ålar i alla experimentgrupper vandrade i förväntad riktning, på ostkusten mot Östersjöns utlopp och på västkusten mot norr och väster och med liknande vandringshastighet. Med det begränsade materialet kan man dock inte dra några långtgående slutsatser. Ingenting i Sammanfattning satellitmärkningarna visar på att ålar som genomgått fångst och transport beter sig uppenbart avvikande från referensålarna. En skillnad är dock att referensålarna vandrat de längsta sträckorna och i större utsträckning lämnat Östersjön.Ål är en toppredator och övervintring och kvardröjande i kustområdet kan förväntas påverka det lokala ekosystemet. Kannibalism på glasål och småål kan vara kontraproduktivt ur bevarandesynpunkt. Säl- och skarvpredation på fisk är hög i kustområdet och ett extra år före starten av lekvandringen kan potentiellt öka mortaliteten hos ål.Slutsatsen av den stora andelen övervintrare är att ål som skall användas för fångst och transport bör väljas på en tidpunkt och från en plats där man kan förvänta sig att ålen har startat lekvandringen. Detta för att undvika en potentiellt förhöjd mortalitet och kannibalism i området där ålen sätts ut. Det kan innebära en fångstplats så nära utloppet i ett vattensystem som möjligt och att man undviker långvarig sumpning.Vid uppföljning av fångst och transport av ål med hjälp av akustisk märkning bör kontinuerlig övervakning ske i övergångszonen till salt eller bräckt vatten.

Keywords

ål; vandringsbeteende; fångst och återutsättning

Published in

Aqua reports
2025, number: 2025:5
Publisher: Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversite

SLU Authors

UKÄ Subject classification

Fish and Aquacultural Science

Publication identifier

  • DOI: https://doi.org/10.54612/a.1d3a4qgeb2
  • eISBN: 978-91-8046-546-5

Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/141669