Abstract

Viltpåkörningar på järnvägar har blivit allt fler under 2000-talet och särskilt de höga olyckstalen under de snörika vintrarna 2009/2010 har bidragit till ett ökat intresse för fenomenet och diskussioner om möjliga åtgärder. Olyckor med älg per km järnväg verkar vara nästan dubbelt så många jämfört med bilväg, och förseningar och lokreparationer utgör ett allt större ekonomisk problem för operatörerna. Kunskaperna om viltpåkörningar längs svenska järnvägar är dock mycket begränsade och det är först i föreliggande rapport som en första, mer ingående analys av påkörningsstatistiken har kunnat göras. Rapporten omfattar en sammanfattning och tolkning av internationell litteratur i ämnet, en analys av lokförares erfarenheter och kunskaper med hjälp av en enkät, samt GIS-baserade analyser av påkörningar registrerade under 2001-2010.
Litteraturstudien pekar sammantaget på att antal och fördelning av viltpåkörningar är ett resultat av ett samspel mellan omvärldsfaktorer, trafikparametrar och djurens artspecifika beteende. De långsiktiga trenderna och storskaliga mönstren i viltpåkörningar verkar återspegla viltförekomsten (även om den svenska avskjutnings- och påkörningsstatistiken de senaste åren tydligt har avvikit från varandra). Mellanårsvariationen kan påverkas kraftigt av vädret, fr.a. snömängden. Lokala ackumulationer orsakas av andra faktorer såsom trafikvolym, och landskapets struktur och sammansättning. GIS-analyserna visar att älgpåkörningar är vanligare där det finns fler hyggen, mer skog, fler broar och tunnlar, men färre bilvägar längs med järnvägen. Påkörningar av rådjur däremot är vanligare i områden med mer öppen mark, fler vattendrag och färre statliga vägar. Där järnvägen korsar ledstrukturer för viltet i landskapet, som t. ex. vägar och vattendrag, ökar alltså påkörningsfrekvensen. Få olyckor inträffar på de minsta järnvägarna (< 10 tåg per dygn) men även på de mest frekventerade järnvägssträckorna (> ca. 200 tåg per dygn).
Järnvägens utformning och skötsel av vegetationen längs med banan påverkar ytterligare risken för viltpåkörningar. Trädröjning kan minska olycksrisken om den utförs regelbundet och ofta, men kan bidra till ökad risk om den utförs mer sällan. Lokförare bedömer att risken för viltpåkörningar längs röjda och trädsäkrade järnvägssträckor är lägre än jämfört med om järnvägen som går nära tät skog eller i områden med mycket sly och buskar. Merparten av lokförarna anser också att risken för viltpåkörningar ökar när det är dålig sikt längs järnvägen och i synnerhet på sträckor med tät kantvegetation. Djuren verkar i många fall upptäcka annalkande tåg sent och flyr från spåret först efter upprepade varningssignaler. Tidigare studier på olika avskräckningsanordningar längs järnvägar har inte kunnat visa på någon betydande minskning i olycksrisken. Men kanske kan ett metodiskt användande av tågets signaler (ljus och ljud) vara effektivt.
​​​​​​​Baserad på kunskapssammanställningen och GIS-analyserna rekommenderar vi fördjupade studier av samverkan mellan tidsmässiga och rumsliga faktorer, jämförande fältinventeringar av olyckshotspots och bedömning av järnvägsbroar som potentiell viltpassage, beteendestudier av sändarförsedda djur längs järnvägar med varierande röjningsregim, samt vetenskapliga experiment med varningssignaler. Det behövs även en mer omfattande bedömning av samhällskostnaderna för viltpåkörningar och en skattning av mörkertalet i rapporteringen.

Keywords

moose-train accidents, deer-train collision, collision hotspots, railway, train, mitigation, wildlife passage, wildlife warning, deterrent, track clearance, GIS, OFELIA database

Published in

Publikation / Trafikverket
2011, number: 2011:058
eISBN: 978-91-7467-125-4
Publisher: Trafikverket

SLU Editors

• Seiler, Andreas

  • Department of Ecology, Swedish University of Agricultural Sciences
    

UKÄ Subject classification

Economics
Ecology


Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/88147