Sammanfattning

• Unga lodjurshannar spred sig längre och utvandrade oftare än unga lodjurshonor. De senare slog sig ofta ner i anslutning till sina ursprungliga hemområden. • Unga handjur från den södra delen av utbredningsområdet (Bergslagen) spred sig längre än unga handjur från de delar av utbredningsområdet där lodjuren är mer etablerade (Sarek, Hedmark, och Akershus). • Att lodjurshonorna utvandrade kortare sträckor än hannarna, och att honorna ofta slog sig ner i anslutning till sina ursprungliga hemområden, tyder på att spridningen till nya områden (som koloniseringen av Götaland) begränsas av honornas spridningsförmåga. • Studien visar dock på stora skillnader i spridningsavstånd även inom könen, med exempel på långspridning även hos enstaka hondjur. De hondjur som utvandrar långt kommer att ha en stor inverkan på genflödet och på möjligheten att kolonisera nya områden.

Nyckelord

Spridning; lodjur; ungspridning; utvandring; kolonisering; etablering; spridningsmönster

Publicerad i

Fakta. Skog
2012, nummer: 2012:2
Utgivare: Fakta Skog

SLU författare

• Samelius, Gustaf

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Andren, Henrik

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Liberg, Olof

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Ahlqvist, Per

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Segerström, Peter

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Sköld, Kent Arnold

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

• Glad, Eleonor

  • Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet
    

UKÄ forskningsämne

Etologi
Ekologi
Zoologi


Permanent länk till denna sida (URI)

https://res.slu.se/id/publ/39379