Leonardsson, Kjell
- Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet
Sammanfattning
I samband med omprövningarna av den svenska vattenkraften är konnektiviteten för fisk ofta i fokus, både vad gäller möjlighet till uppströmsvandring och nedströmsvandring. Vattenkraftverken utgör definitiva vandringshinder för uppströmsvandring där det saknas fiskpassager. För att möjliggöra uppströmsvandring av fisk krävs därför någon form av fysisk konstruktion. Däremot kan många fiskarter passera nedströms utan tekniska passagelösningar, antingen via turbinerna eller via spill från utskoven. Ofta förespråkas dock tekniska lösningar som leder de nedströmsvandrande fiskarna till en fysisk nedströmspassage, för att hindra dem från att passera via turbinerna. En viktig fråga att få svar på vid val av lösning där nedströmsvandring krävs är vilket alternativ som ger den högsta passageeffektiviteten för fiskarna i form av långsiktig överlevnad.
I nedre Umeälven måste lax- och öringsmolt passera Stornorrfors kraftverk för att nå havet. I Norrfors finns en avledare för att leda smolten via fisktrappan till den gamla älvfåran som mynnar i huvudfåran nedströms kraftverket. Smolten har även möjlighet att passera via turbinerna, eller via spill vid de tillfällen det spills från utskoven. Nuvarande smoltavledning har knappt 5 % effektivitet, vilket innebär att frågan om att förbättra avledningseffektiviteten är aktuell. Men, även om man skulle lyckas uppnå 100 % avledningseffektivitet så visar tidigare studier att förlusterna av smolt ändå kommer att bli betydande innan de når huvudfåran nedströms kraftverket. Enligt Monténs studie 1961–1967 var förlusterna av smolt större via den gamla älvfåran än via kraftverksturbinerna.
I den här rapporten redovisas en ny undersökning som påminner om den Montén gjorde på 60- talet. Den nya undersökningen genomfördes av Vattenfall i samråd med forskare från SLU med ca 40 000 PIT-tag märkta odlade laxsmolt som släpptes i grupper om ca. 5 000 individer fördelat på fyra utsättningslokaler under 2019 och 2020. Utsättningarna gjordes i intaget till turbinerna i Stornorrfors kraftverk, i utloppskanalen nedströms kraftverket, överst i fisktrappan, samt strax nedströms fisktrappan i den gamla älvfåran. Vandringsframgången beräknades utifrån andelen av de märkta individerna som återvände från havet för lek 1–3 år efter utsättningarna. De återvändande könsmogna laxarna registrerades automatiskt i fisktrappan. Resultaten blev liknande de Montén fick, med lägre passageförluster för smolten som passerade turbinerna jämfört med de som passerade den gamla älvfåran. Passageförlusterna för de som passerade turbinerna var ca. 8,5 % medan förlusterna från övre delen av fisktrappan via gamla älvfåran till utloppskanalen uppgick till ca. 34– 42 %. Förlusterna i fisktrappan skattades till ca. 10 %.
Med tanke på att det var betydligt större passageförluster för smolten via den gamla älvfåran jämfört med via turbinerna framstår inte satsningar på att förbättra avledningen av smolt till fisktrappan något som skulle gynna Vindelälvslaxen. Den ledarm som finns på plats i Norrfors för avledning av smolt behöver dock finnas kvar eftersom den fyller en viktig funktion då den styr in tillräckligt med smolt i fisktrappan för att ge värdefull information till DCF. De vilda smolt som märks årligen i fisktrappan ger information om laxarnas havsöverlevnad smoltproduktionen i Vindelälven.
Nyckelord
Lax; smolt; passageförluster; nedströmsvandring; passagelösningar; Umeälven; Stornorrfors; fisktrappa
Publicerad i
Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för vilt, fisk och miljö)
2025, nummer: 2025.5
Utgivare: Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet
SLU författare
UKÄ forskningsämne
Ekologi
Permanent länk till denna sida (URI)
https://res.slu.se/id/publ/144862