Eide, Wenche
- SLU Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet
Sammanfattning
Sverige har en skyldighet att bevara de arter och naturtyper som omfattas av EU:s habitatdirektiv. Ett av flera åtaganden i direktivet är den rapportering om bevarandestatusen för dessa arter och naturtyper som genomförs vart sjätte år. Rapporteringskravet formuleras i direktivets artikel 17. I denna skrift presenteras resultatet av den svenska utvärderingen, som genomfördes av ArtDatabanken vid SLU på uppdrag av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten, och som överlämnades till EU-kommissionen i juni 2013. Bevarandestatusen för 164 arter/artgrupper och 89 naturtyper rapporterades. För varje art och naturtyp har fyra parametrar bedömts och en sammanvägning av dessa har gjorts. Utbredningsområde och framtidsutsikter har bedömts för såväl arter som naturtyper. För arterna ingår populationsstorlek samt storlek och kvalitet på artens livsmiljö, medan förekomstareal och kvalitet ingår i utvärderingen av naturtyperna. Utvärderingen har gjorts för tre biogeografiska regioner (alpin, boreal och kontinental) samt två marina regioner (marin atlantisk och marin östersjö) (figur 2). Den alpina regionen har de största skyddade områdena och där återfinns flest naturtyper och arter med gynnsam bevarandestatus, t.ex. snäckor, grodor, renlavar, kärlväxter samt merparten av mossor och fiskar. Övriga naturtyper och arter med gynnsam status nedanför fjällen återfinns i miljöer med oförändrad markanvändning och lågt exploateringstryck, såsom berg, hällmarker och klippor. För våtmarkerna bedöms bevarandestatusen som otillfredsställande eller dålig i den boreala och kontinentala regionen. Den negativa bilden är dels en effekt av tidigare dikningar och dels en följd av en pågående igenväxning. Dock har åtgärder lett till att statusen för klockgroda och lövgroda har förbättrats så mycket att den nu är gynnsam. För att alla hithörande naturtyper och arter ska uppnå gynnsam bevarandestatus behöver flera våtmarker återskapas, hydrologin återställas, hävdgynnande våtmarker behöver bete och slåtter och det krävs en ökad hänsyn i källmiljöer. En stor del av sjöar och vattendrag nedanför fjällkedjan är på något sätt påverkade och bedöms ha otillfredsställande bevarandestatus. Sjöarna påverkas av bl.a. försurning, övergödning och förbruning. Vattendragen påverkas av fragmentering, rensningar, rätningar och omgivande markanvändning. Migrerande fiskar påverkas negativt av bristande konnektivitet. Dock bidrar aktiva åtgärder för att bygga bort vandringshinder till att statusen har förbättrats Flera vattenväxter har minskat eller försvunnit från gamla lokaler på grund av dålig vattenkvalitet, igenläggning och igenväxning, medan andra hotas av vattenreglering och upphörd hävd. De flesta sländor och dykare har dock gynnsam status eftersom de lever i biotopen myrsjöar, vars status är gynnsam. För att övriga arter och naturtyper ska uppnå gynnsam bevarandestatus behöver de redan pågående insatserna för att återställa vattendrag och minska näringsbelastningen intensifieras. Skogs- och jordbruket behöver visa ökad hänsyn, och vattenkraften måste anpassas så att både ökad konnektivitet och mer naturliga vattenregimer skapas. Gräsmarkerna har sämst bevarandestatus, vilket främst beror på att arealen av naturtyperna är för liten och för fragmenterad, samt att kvaliteten är dålig på grund av t.ex. upphörd hävd och dåligt anpassad skötsel. Fjärilarna saknar områden med lämplig hävd, kärlväxterna hotas av upphörande hävd med påföljande igenväxning av växtplatserna, fladdermössen har brist på lämpliga födosöksområden och vedlevande leddjur behöver gamla träd i betesmarkerna. Nödvändiga förbättringar uppnås genom större och mer sammanhängande arealer av bra kvalitet och återskapandet av ett mosaikartat landskap. Olika restaureringsprojekt som genomförts på senare år har gett positiva effekter lokalt, men större insatser behövs för att förbättra statusen på biogeografisk nivå. Skogens naturtyper brister framförallt i areal av tillräckligt hög kvalitet och skogsarterna kräver ofta särskilda störningsregimer och betydande hänsyn i skogsbruket. Främsta orsakerna till att inga vedlevande leddjur har en gynnsam bevarandestatus är bristen på död ved och skoglig kontinuitet. De av mossorna som har störst problem i skogen har mycket små populationer. Om växtplatserna inte skyddas riskerar de att dö ut. För de flesta sandmiljöer leder plantering av sandbindande vegetation, upphörd hävd, ökat kvävenedfall samt frånvaro av brand till att bevarandestatusen bedöms som dålig. Men, det finns goda exempel på lyckad restaurering av sanddyner i den kontinentala regionen, och med tillräckliga resurser, rätt restaureringsmetoder och lämplig fortlöpande skötsel bör det vara möjligt att relativt snabbt förbättra statusen för sanddynsområden även i boreal region. På havsstränderna leder exploatering i form av bryggor och andra strandnära byggnader, muddring och avlägsnande av tång till för små och fragmenterade arealer av tillräckligt bra kvalitet för flera arter och naturtyper. För att stränderna som livsmiljö ska bibehållas på lång sikt behövs en strikt tillämpning av strandskyddet. Längs vissa sträckor fordras också restaurering. Bevarandestatusen bedöms som otillfredsställande eller dålig för samtliga marina naturtyper, främst på grund av bristande vattenkvalitet samt påverkan från fiske och exploatering. Den övergripande situationen i östersjöregionen är dålig, men i atlantisk region har statusen för knubbsäl och gråsäl förbättrats. För att uppnå gynnsam bevarandestatus för marina naturtyper och arter behöver övergödning, miljögifter och exploatering minska, samtidigt som områdesskyddet utökas. Det kommersiella fisket behöver regleras för att minska påverkan, i kombination med en fortsatt utveckling av selektiva redskap och fiskemetoder som inte förstör bottnarna. Utöver nationella åtgärdsprogram är det nödvändigt med internationellt samarbete för att tillståndet i den svenska havsmiljön ska förbättras. För att uppnå gynnsam bevarandestatus behövs det tas större miljöhänsyn i människans brukande, fortsatt skydd av särskilt värdefulla områden, samt restaurering och skötsel av vissa land- och vattenmiljöer. Det behövs et landskapsperspektiv vid planering av all verksamhet och ökad kunskap för att resurseffektiva åtgärder ska kunna sättas in.
Publicerad i
ArtDatabanken Rapporterar
2014, nummer: 12
Utgivare: Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet
SLU redaktörer
UKÄ forskningsämne
Ekologi
Publikationens identifierare
- ISBN: 978-91-87853-02-9
- eISBN: 978-91-87853-03-6
Permanent länk till denna sida (URI)
https://res.slu.se/id/publ/146337