Skip to main content
SLU:s publikationsdatabas (SLUpub)

Sammanfattning

Omfattande undersökningar påbörjades i Mälaren 1964 initierat av Naturresurskommittén, som var en del av Statens Naturvetenskapliga Forskningsråd. Orsaken var sjöns centrala läge som råvattentäkt, recipient och rekreationsområde och problem med sjöns vattenkvalitet och återkommande algblomningar. Undersökningen sågs som en början på ingående studier av Sveriges större sjöar. Syftet var att klarlägga vetenskapliga frågor, analysera orsakssamband, beskriva praktiska vattenvårdsfrågor och utbilda expertis inom vattenområdet. I början ingick även tillflödena och Hjälmaren.

När miljöövervakningen i Mälaren startade fanns inte Naturvårdsverket som bildades först 1967 och då blev huvudman för undersökningarna. Mälarens vattenvårdsförbund (MVVF) bildades 1998 och programmet inkluderades i nationell miljöövervakning där delprogrammet nu heter Stora sjöar omfattande de tre regionala vattenvårdsförbunden för Mälaren, Vättern och Vänern. Naturvårdsverkets akvatiska delar flyttades 2011 till den då nybildade Havs- och vattenmyndigheten som sedan dess står för en del av medlen till övervakningsprogrammet medan resterande del kommer från vattenvårdsförbundets medlemsavgifter.

När undersökningarna startade provtogs ett hundratal lokaler för analys av vattenkemi, växt- och djurplankton. Antalet provplatser reducerades när man lärde känna sjöns alla bassänger och kunde se var resultat liknande varandra tillräckligt för att minska antalet. Provtagningar i sund avslutades år 2000 för att resultaten var svåra att utvärdera då flödet varierade stort och ibland ändrade riktning. Transporten mellan bassänger är dock viktig att känna för att kunna modellera processer i sjön. Lägst antal provplatser var det 2001–2005 med bara de elva långliggande stationerna kvar i programmet. År 2008–2010 gjordes yttäckande provtagning för vattenkemi liknande den vid starten, denna gång med helikopter på 56 lokaler. Den yttäckande informationen samt behov kopplat till vattendirektivet gjorde att provplatserna 2006 ökades till runt 20 och ytterligare till strax över 40 efter 2017. Vid starten togs endast ytprov, men de dåliga syrgasförhållandena i bottenvattnet gjorde att prov var femte meter togs under många år. Efter 1995 minskades djupen till endast prov vid ytan, på 15 meter samt bottennära. På senare år när både syrgas- och temperaturmätning görs enkelt direkt i fält via en mätare på en lång kabel görs dessa mätningar mycket tätare och vid flera lokaler i augusti. Däremot tas vattenkemi endast vid ytan, 15 m och bottennära. När det gäller provtagningsintervall började man med sommar- och höstprovtagning, sedan ökade man till att sju månader provtogs fram till 1995. Då minskades frekvensen och täckte bara in de fyra årstiderna med en provtagning vardera. 2001 ökades provtagningen igen till sex gånger per år, med de tillagda proverna på sommarhalvåret. Övervägande antalet prover tas, dvs flest provplatser, numera i augusti eftersom växtplanktonresultat då går att använda till statusbedömning och rapportering.

De vattenkemiska parametrarna är många, 79 redovisas i databasen. Flera vanliga parametrar som vattenfärg, konduktivitet, alkalinitet, vanliga joner som kalcium, magnesium, natrium, kalium och klorid, ammoniumkväve, pH, syrgas, klorofyll-a, djurplankton och bottenfauna har bestämts med liknande metoder under alla år, vilket gör att det går bra att beräkna tidsserieanalyser. Andra vanliga parametrar som totalfosfor, organiska ämnen, siktdjup, sulfat, många kväveföreningar, fosfat och växtplankton har däremot ändrat metod en eller flera gånger under de 60 åren. I rapporten tydliggör vi detta så att man kan ta hänsyn till att eventuella stegvisa ändringar i tidsserier kan bero på metodbyten. Parametern turbiditet har tillkommit runt 2010 eftersom det blivit allt viktigare att kunna visa hur högflöden påverkar vattnet med partiklar från land. Ämnen som finns i låga halter som metaller och halvmetaller s.k. spårämnen, har bara bestämts periodvis, senaste gången 2017–2012 för att bedöma kemisk status. Parametrar som tagits bort är undersökningar av bakteriehalter, primärproduktion samt sedimentens innehåll av olika ämnen. I början gjordes också karteringar av de hydrologiska förhållandena, något som senare förfinats med nya djupkartor.

Att följa växtplanktons artförekomst och biomassa i Mälarens olika delar har sedan start varit en primär uppgift. Tidiga resultat visar att både cyanobakterier och kiselalger bidrar till hög produktion i sjön; kiselalger med hög biomassa under vår och höst, medan cyanobakterierna är typiska högsommarplankton. Även guldalger kunde ha stor biomassa och alla tre grupperna kopplades till smak- och luktproblem med vattnet. Publicerade kartor som visade vilka växtplankton som dominerade och i samma karta visades mängden växtplankton och totalfosfor (se bilden på rapportens framsida eller figur 3).

Många artiklar publicerades i dagspress och fackpress under slutet av 1960-talet för att stödja en debatt om att sjön behövde hjälp för att kunna fortsätta vara ”en oas i stället för en kloak”. Resultaten bidrog till att fosforfällning i reningsverken infördes och vilket gav en ganska snabb nedgång i både fosforhalt och cyanobakterier, men nivåerna var ändå för höga och åtgärdsarbetet behöver fortsätta.

För övriga organismgrupper visar vi exempel på studier som inkluderat t.ex. ishavs-relikter av djurplankton och bottenfauna eller de stora vattenväxtinventeringar som gjordes de första årtiondena med hjälp av en kombination av ortofoton och inventering på plats. Vi föreslår att en sådan upprepas.

Rapporten avslutas med flera förslag på justeringar att göra i miljöövervakningsprogrammet.

Publicerad i

Rapport / Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för vatten och miljö
2026, nummer: 2026:3
Utgivare: Institutionen för vatten och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet

SLU författare

Associerade SLU-program

Sjöar och vattendrag
Övergödning

UKÄ forskningsämne

Miljövetenskap

Permanent länk till denna sida (URI)

https://res.slu.se/id/publ/146342