Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)
Report, 2020

Minkhållning i Sverige

Berg, Lotta; De Koning, Dirk-Jan; Fall, Nils; Hansson, Helena; Herlin, Anders Henrik; Hultgren, Jan; Jacobson, Magdalena; Keeling, Linda; Lunner Kolstrup, Christina; Lidfors, Lena; Lindqvist, Hanna; Malmqvist, Jens; Peura, Jussi; Sandberg, Eva; Steen, Margareta; Wall, Helena

Abstract

Den här rapporten är framtagen av SLUs vetenskapliga råd för djurskydd i syfte att utvärdera djurvälfärden hos minkar inom svensk pälsdjursproduktion och bedöma om den vetenskapliga litteraturen ger stöd för att produktionen, så som den bedrivs i dag, ger djuren möjlighet att bete sig naturligt. Minkar som föds upp för pälsproduktion i Sverige måste hållas och skötas enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:14) om uppfödning och hållande av pälsdjur. Rapporten har tagits fram på uppdrag av Jordbruksverket som en del i ett regeringsuppdrag om minkhållning. Den beskriver minkens ursprung och domesticering, naturligt beteende hos vild mink, inhysning och skötsel vid pälsuppfödning, onormalt beteende, miljöberikningar, smittskydd, förekommande sjukdomar och avlivningsmetoder. I rapporten ges rekommendationer baserat på tillgänglig vetenskaplig litteratur, och behov av framtida forskning identifieras.

Minken är en opportunistisk köttätare som behöver äta relativt ofta. I pälsdjursproduktionen tillämpas i princip fri tillgång på foder till digivande honor och växande valpar men inför parningssäsongen innebär den fria tillgången ökad risk för komplikationer vid valpningen på grund av övervikt hos honan. Fodringen behöver därför anpassas under vintern för att minska risken för feta honor och därmed ökad dödlighet vid valpningen. Neddragen fodertillgång kan orsaka frustration som då visar sig i beteendestörningar. Olika aspekter på utfodring bör därför beaktas i framtida forskning. Den vilda minken lever solitärt under stora delar av året, dock kan en till flera honor leva inom en hanes revir. I pälsdjursproduktionen bör därför vuxna minkar hållas individuellt, undantaget är växande ungminkar som med fördel kan hållas tillsammans. Att hålla två minkar tillsammans är det vanligaste, dock fungerar det att hålla tre ungminkar i etagebur om de ges extra foder och god tillsyn. Grupper med fler än tre djur bör undvikas då riskerna för aggression ökar. En lya fastsatt utanpå buren är viktigt för alla minkar året runt då de naturligt vilar mycket i sina bohål, samt även för att minkhonan ska kunna ta hand om de outvecklade ungarna första tiden efter födelsen. I fångenskap används halm för att skapa ett varmt bo under den kalla årstiden samt för att bygga ett bo för ungarna under uppfödningsperioden.

Systematisk genetisk selektion för önskat beteende (temperament) förbättrar välfärden hos minken. Systemet tillämpas på svenska gårdar genom att minkar som uppvisar rädsla eller stress selekteras bort vid avelsurvalet. Urvalet av avelsdjur görs kontinuerligt från det att valparna föds, då reproduktion, valpöverlevnad och temperament registreras tidigt och är viktiga parametrar att ta hänsyn till i urvalet. Det slutliga urvalen sker på hösten då längd, vikt och pälsegenskaper graderas. Ju tidigare dessa urval görs desto tidigare kan utfodringen anpassas för att undvika att avelsdjuren blir överviktiga under hösten. Det är viktigt att aveln inte resulterar i för stora djur, då detta kan leda till välfärdsproblem i framtiden.

Mink i vilt tillstånd använder vatten i sin jakt på bytesdjur, men är inget vattenlevande djur, per se. Badvatten till mink bedöms däremot vara en positiv berikning, dock inte vetenskapligt belagt, som ett grundläggande beteendebehov. Forskning visar att beteendestörningar kan förebyggas genom att minkarna ges fri tillgång på foder, hålls i etageburar med bolåda, hyllor, strömedel och berikningar som byts ut regelbundet. I svenska djurskyddsföreskrifter ingår dessa som krav för hållande av mink för pälsdjursproduktion. Mer kunskap behövs för hur ofta berikningar bör skiftas.

Djurvälfärd i samband med livdjurstransport och avlivning av mink lyfts fram som angelägna forskningsområden. En snabb avlivning vid hemmaburen bedöms vara det bästa ur djurvälfärdssynpunkt. För att minska risken för spridning av sjukdomar bör importerade minkar hållas i karantän och hög biosäkerhet tillämpas på gården.



Keywords

mink; beteende; hälsa; djurskydd; djurvälfärd; lagstiftning

Published in

Rapporter från SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd
2020, number: 2020:2
eISBN: 978-91-576-9747-9
Publisher: Sveriges lantbruksuniversitet