Skip to main content
SLU:s publikationsdatabas (SLUpub)

Rapport2004Öppen tillgång

100% ekologiska fodermedel och deras hantering på mjölkgårdar i Götaland

Karlsson, Stig; Arnesson, Annika

Sammanfattning

En regel kommer att införas under de närmaste åren, som innebär att ekologiska mjölkkor övriga idisslare ska utfodras med 100 % ekologiskt foder. Det är emellertid oklart när den kommer att träda i kraft. Några svenska ekomjölkgårdar har dock redan tagit steget att börja utfodra med uteslutande ekologiskt foder. Detta projekt behandlade förutsättningar för hur man lyckas med 100 % ekologiskt foder på svenska mjölkkogårdar. En enkät fylldes i vid ett personligt besök på sammanlagt 20 gårdar. De gårdar som ingick i studien låg i f.d. Skaraborgs län, f.d. Göteborgs och Bohus län, Östergötlands län och Hallands län. Gårdarnas besättningsstorlek varierade mellan 15 och 390 kor. Åtta av de tjugo gårdarna hade redan gått över till foderstater med 100 % ekologiskt foder. En dansk modellberäkning visar att det krävs minst 1,5 ha åker för att försörja en ko inklusive rekrytering med 100 % ekologiskt foder. Alla de nu studerade svenska gårdarna visade sig ligga över denna gräns och fem av gårdarna låg över 2,5 ha per ko. Det framkom att flera gårdar valt att utöka arealen på gården när det varit praktiskt möjligt. Det framkom även att ett mål som flera lantbrukare arbetade efter, var att ha tillräckligt stora åkerarealer och foderutrymmen för att ha möjlighet att överlagra en del foder till nästkommande år. På varje gård användes i regel en grundväxtföljd och en växtföljd för åkerbeten. Det förekom ibland också ytterligare en växtföljd på gårdar med skiftande jordarter. En ofta återkommande kommentar var att grovfodrets kvalitet och kvantitet är av grundläggande betydelse i foderförsörjningen på framför allt ekologiska mjölkgårdar. Vallarnas liggtid varierade i princip mellan två och tre år; med viss övervikt för tvååriga vallar. Liggtiderna påverkades av etableringsresultat och årsmån. Drygt hälften av gårdarna skördade även någon form av helsäd. Man framhöll fördelen med att använda helsäd som insåningsgröda för vallen. Helsäd dämpar förekomsten av kvickrot och gynnar valletableringen. De flesta gårdarna tillämpade i princip ett treskördesystem för vallen, i och med att alla gårdar ensilerade hela eller delar av vallskörden. Hö var ett komplement på fem av de tjugo gårdarna. En av lantbrukarna framhöll att valltillväxten gynnas av korta skördeintervall. Detta bedömdes även ha en positiv inverkan på förstaskörden nästkommande år. Fem av de tjugo gårdarna var självförsörjande på såväl kraftfoder som grovfoder. De grödor, utöver grovfoder och spannmål, som brukade användas var höstraps, åkerböna och ärt. Några gårdar påpekade att odlingen av åkerböna har tagit över åtminstone delar av den tidigare ärtodlingen, då man uppskattade den högre odlingssäkerheten hos åkerböna. Fjorton av de tjugo gårdarna hade egen varmluftstork eller kalluftstork med tillsatsvärme på den egna gården. Några få gårdar med enbart kalluftstork hade dock tillgång till varmluftstork, eller motsvarande, för torkning av framför allt ärt och åkerböna på grannfastighet. Resten av gårdarna använde lufttät lagring eller syrabehandling av spannmål. Syrabehandling var bl.a. aktuellt vid höga bärgningsvattenhalter. På de flesta av gårdarna som utfodrade med raps, maldes rapsfrö i hammarkvarn. En generell fördel med hammarkvarnarna är att de är enkla i konstruktionen, tar relativt liten plats och kan utrustas med fläktfunktion så att det som mals, kan sugas till kvarnen via rörledningar från exempelvis självtömmande lagringsfickor. Dessutom kan det malda blåsas iväg direkt från kvarnen, till exempelvis mellanlagringsfickor. På flera av de besökta gårdarna utnyttjades detta, då foderråvarorna lagrades i en angränsande byggnad till djurstall och mellanlagringsfickor för färdigmalt foder. En nackdel med blåstransporten är att det dammar från exempelvis otäta rörskarvar. Systemen har goda förutsättningar för automatisering av foderberedningen. Vanligen användes såll med hålstorlek 2,5-4 mm. En fördel med utfodring av rapskaka istället för malet rapsfrö är att utfodringsmängden av raps då kan öka, utan att mängden fett i foderstaten blir högre. Åkerböna odlades på tolv av de tjugo gårdarna. Till övervägande delen odlades de till mogen skörd, men det förekom också åkerböna i helsädesensilage. Dessutom ingick åkerböna i foderstaten på ytterligare tre gårdar. I helsädesensilage ingick åkerböna tillsammans med exempelvis havre eller vårvete. Åkerböna maldes antingen separat eller blandat, tillsammans med annat sädesslag. I vissa fall maldes det tillsammans med det fettrika rapsfröet för att hålla kvarnsållet rent. Ärterna skördades antingen som mogen gröda eller som helsäd i ett tidigare utvecklingsstadium. Helsädesgrödan med ärt utgjordes vanligen av blandsäd med havre och ärt. På totalt femton av gårdarna användes ärt i utfodringen. Att mala ärterna på hammarkvarn framstod som det vanligaste sättet att bereda ärt för utfodring. Lupin förekom begränsat i växtodlingen på fyra av gårdarna. Lupin utfodrades exempelvis som helsädesensilage (samodlat med havre) eller som en av flera beståndsdelar i en krossblandning med spannmål och trindsäd. På gårdarna med uppbundna stallsystem hanterades fodret enbart som separatfoder. Därutöver förekom separatfoderhantering på två lösdriftsgårdar. På fyra av lösdriftsgårdarna med blandfoderhantering, gavs en foderblandning på foderbordet samt en kraftfodergiva i samband med mjölkning (i mjölkgrop, mjölkningsrobot eller mjölkningskarusell). På övriga blandfodergårdar gavs dessutom kraftfoder i foderautomater ute i själva lösdriften. Kraftfodret som gavs i samband med mjölkning eller i foderautomater ute i lösdriften bestod exempelvis av spannmålskross, spannmåls- och trindsädeskross, koncentrat eller rapskaka. Kraftfodren förekom var för sig eller i blandning. Gemensamt för fullfodergårdarnas foderblandningar var att såväl vallensilage som helsädesensilage ingick samt att kraftfodret bestod av bland annat malen raps och åkerböna. Spannmålen i fullfoderblandningarna bestod av malen eller krossad rågvete, eller råg, samt eventuellt något ytterligare spannmålsslag. Betets betydelse och potential som foder värderades mycket högt på flera gårdar. Man angav att åtminstone delar av besättningen bibehöll hög produktion på bete, trots mycket begränsad tillgång på tillskottsfoder. Detta fordrade dock god tillgång på areal, närhet till stallbyggnader och god betesskötsel. Spannmålskrossningen uppgavs generellt medföra damm- och bullerproblem. Kombinationer som damm och fukt respektive damm och gnist-/värmebildning, är risker som uppkommer på de flesta gårdar. Några tips för att förebygga dessa problem framkom på gårdarna. Exempel på dessa var att rensad spannmål dammar mindre, nyare krossar och fodersystem är tätare än tidigare samt att enkla dammutsug kan förbättra arbetsmiljön. Dammutsug i anslutning till krossarna förekom dock inte på någon av de studerade gårdarna. Det konstaterades också att helsädesensilering av ärt eller åkerböna fordrar extra noggrann packning, p.g.a. de kraftiga stjälkarna. Vid rundbalsensilering bör man även observera att stjälkarna kan åstadkomma skador på plasten. Därför behövs extra lager plast tillämpas vid ensilering av dessa grödor.

Publicerad i

Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa)
2004, nummer: 3
Utgivare: Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Sveriges lantbruksuniversitet