Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2014Open access

Förluster av svenskt nötkött inom primärproduktion och slakt

Strid, Ingrid; Röös, Elin; Tidåker, Pernilla

Abstract

Förluster i primärproduktionen ökar matens miljöavtryck. Nötköttsproduktionen har en betydande klimatpåverkan och förluster som sker inom denna är därför angelägna att belysa. I denna rapport kartläggs och kvantifieras förluster i produktionskedjan av svenskt nötkött från gård till slakt. Rapporten tar upp förluster i form av dödfödda kalvar, kalvdödlighet, dödlighet bland äldre djur, kassation vid besiktning före och efter slakt. Dessutom belyses hanteringen av livsmedelsdugliga köttbiprodukter på slakterierna i rapporten. Syftet med denna rapport är att kartlägga och belysa de förluster som sker inom primärproduktionen av nötkött, eftersom dessa har koppling till sektorns klimatpåverkan. Minst 18 procent av djuren som dog 2012 gick inte till slakt, utan föddes döda, självdog eller avlivades. Räknat som levandevikt förlorades i storleksordningen 24 000 ton djur motsvarande cirka 12 000 ton slaktvikt (kött med ben). Relaterat till den slaktade vikten 2012 utgjorde förlusterna 9 procent. Förlusterna av djurkroppar motsvarar 220 000 ton CO2 e/år räknat som klimatpåverkan (förlorad vikt multiplicerat med klimatavtrycket före förlusterna). Som jämförelse sparade de sammanlagda åtgärderna inom Naturvårdsverkets klimatinvesteringsprogram ca 630 000 ton CO2 e/år, och det svenska etappmålet för Begränsad klimatpåverkan innebär att växthusgasutsläppen år 2020 ska vara 20 miljoner ton CO2 e lägre (för den icke utsläppsrättshandlande sektorn) i förhållande till 1990 års nivå. Även om en total eliminering av alla förluster inte är realistiskt står det klart att genom minskade förluster inom nötköttsproduktionssektorn kan ett inte oväsentligt bidrag till etappmålet ges. Fördjupade analyser krävs för att bedöma hur mycket det är rimligt att kunna minska dessa förluster. I samband med kalvning och under kalvens första månad dör ett betydande antal kalvar, och det finns flera olika orsaker till detta. Bland annat får kvigor fler dödfödda kalvar än kor som kalvat förut, och dödligheten är större bland mjölkraser än köttraser. Detta skulle kunna bero delvis på att en del tjurkalvar i mjölkproduktion avlivas i tidig ålder för att det inte är lönsamt att föda upp dem, men rapporten har inte analyserat orsaker till dödligheten utan bara kartlagt antal djur som dör. Majoriteten av avlivade eller självdöda djur var dock äldre än 6 månader, och utgjorde 85 procent av den förlorade vikten. Andelen mjölkkor som dör eller avlivas i besättningarna har ökat och de står nu för en betydande del av den totala dödligheten bland nötkreatur. Kassationen vid slakt är förhållandevis låg och utgörs mängdmässigt framförallt av de djur som helkasseras (0,22 procent av de besiktigade slaktkropparna). Kartläggningen visar att de största slakterierna tar hand om en stor andel av köttbiprodukterna för vidare användning som livsmedel, inklusive detaljer som exporteras. Små slakterier har däremot sämre förutsättningar att tillvarata köttbiprodukter. Ett djur måste vara friskt och kunna stödja på samtliga ben för att det ska få transporteras till slakt. Djur som råkat ut för olyckshändelser, men som annars skulle ha varit friska kan nödslaktas på gården om särskilda krav beaktas. Idag sker detta i väldigt liten omfattning och istället kasseras djur, trots att köttkvalitén troligen inte är nedsatt. Det finns därför skäl att diskutera hur en större andel av dessa djur skulle kunna komma in i livsmedelskedjan igen. 2 För att kunna utforma riktade insatser för att minska förlusterna bör dödligheten kartläggas och följas upp för olika djurkategorier och åldersgrupper. Centrala Nötkreatursregistret (CDB) utgör ett unikt underlag och skulle kunna användas i betydligt större utsträckning för årliga uppföljningar av dödligheten inom den svenska nötkreaturssektorn. Förutom kalvdödlighet som redovisas i årliga statistiska meddelanden, vore det värdefullt om dödligheten för fler åldersgrupper publicerades. Slutligen, att djur dör i onödan är både ett djurvälfärdsproblem, ett ekonomiskt problem för lantbrukarna och ett klimatrelaterat samhällsproblem. Förbättrad djurhälsa kan vara en aspekt för att minska förlusterna inom nötköttsproduktionen, men även bättre omhändertagande av djurkropparna från djur som avlivas på gården kan vara en framgångsfaktor.

Published in

Rapport / Jordbruksverket
2014, number: 2014:7
Publisher: Jordbruksverket